djuren och i flygande skutt efterkomma de
kungliga djuren hans befallningar; hej hopp!
ropa de röda —- och hoppas på bessere tider.
Sedan hr K. förevisat sin dressyr och sitt
mod lemnar han djuren i ro, och för att visa
dem sin tacksamhet derföre att de afhållit sig
från att spisa Ham selv erhålla de hvar sin
portion af mindre dyrbart kött, som de lustigt
och lätt förtära, till sin och publikens stora
belåtenhet.
Att se folk äta brukar väcka andras aptit
och att lejonens goda aptit har samma verkan
kan man se om man gör ett besök hos Kreutzberg,
ty från menageriet går folkströmmen rakt in
i Rotundan, och der stannar den både länge
och väl, pröfvande på om fru Lundström har
något som kan passera för lejonmärg. Detta
länder till underrättelse för folk som icke äro
nyfikna, men ha dålig aptit.
Den enda önskan man har då man ser
hr Kreutzbergs lejon vore att de skulle vara
något större; men de växa nog med tiden,
och då man tänker derpå, så måste man hjert-
ligen önska att de aldrig växa hr Kreutzberg
öfver hufvudet.
Från MBRöpesfhunrn kom i går te-
legram att ångskeppet Artemis var färdigt att
afgå från Fredrikshavn till destinationsorten
Hull. Lasten antages vara oskadad.
Den stora nyhefexr, som utgör det
stående samtalsämnet bland alla till hvilka den
hunnit spridas, är upptäckten af det vanvet-
tiga adelscirculärets författare. Det är hr
grefven och landshöfdingen i Stockholms län,
Liljencrantz. Det är ju rätt komiskt, att den-
ne högadlige byråkrat ger regeringen en så
kraftig sparlakanslexa i precis samma ögon-
blick, då hon, :rotsande en högt uttalad opi-
vion om hans så tydligt ådagalagda olämplig-
het och oduglighet såsom landstingsordföran-
de, tager honom i sitt nådiga hägn och för tredje
gången nämner honom till en befattning, som
aldrig borde anförtros åt en landshöfding, och
som särskildt grefve Liljencrantz visat sig
komplett oförmögen att sköta. Men d.t är en
gammal iakttagelse, både här och i andra liän-
der, att regeringarne blott allt för ofta glöm-
ma, att byråkratien ej alltid kan påräknvas så-
som vän, och att den fathet och eftergifven-
het mot byråkratien, hvarigenom en styrelse
stöter folket ifrån sig, ofta i kritiska ögonblick
af embetsmannakåren lönas med otack. En
verkligt frisinnad styrelse, som förstår sin
uppgift, håller byräkratien inom behöriga grän-
Ber, förvärfvor sig derigenom folkets gillande
och stöd — och har deruti det allra säkraste
medlet att förvissa sig äfven om embets- och
tjepstemännens trohet, vördnad och nit. Det
fins vissa regeringar, som skule hafva godt
af att lägga den sanningen på bjertat.
Det är ur ett bref från Stockholm till
Westmanlands läns Tidning, som vi hemtat
ofvanstående.