djuren och i flygande skutt efterkomma de kungliga djuren hans befallningar; hej hopp! ropa de röda —och hoppas på bessere tider. Sedan hr K. förevisat sin dressyr och sitt mod lemnar han djuren i ro, och för att visa dem sin tacksamhet derföre att de afhållit sig från att spisa Ham selv erhålla de hvar sin portion af mindre dyrbart kött, som de lustigt och lätt förtära, till sin och publikens stora belåtenhet. Att se folk äta brukar väcka andras aptit och att lejonens goda aptit har samma verkan kan man se om man gör ett besök hos Kreutzberg, ty från menageriet går folkströmmen rakt in i Rotundan, och der stannar den både länge och väl, pröfvande på om fru Lundström har något som kan passera för lejonmärg. Detta länder till underrättelse för folk som icke äro nyfikna, men ha dålig aptit. Den enda önskan man har då man ser hr Kreutzbergs lejon vore att de skulle vara något större; men de växa nog med tiden, och då man tänker derpå, så måste man hjertligen önska att de aldrig växa hr Kreutzberg öfver hufvudet. Från MBRöpesfhunrn kom i går telegram att ångskeppet Artemis var färdigt att afgå från Fredrikshavn till destinationsorten Hull. Lasten antages vara oskadad. Den stora nyhefexr, som utgör det stående samtalsämnet bland alla till hvilka den hunnit spridas, är upptäckten af det vanvettiga adelscirculärets författare. Det är hr grefven och landshöfdingen i Stockholms län, Liljencrantz. Det är ju rätt komiskt, att denne högadlige byråkrat ger regeringen en så kraftig sparlakanslexa i precis samma ögonblick, då hon, :rotsande en högt uttalad opivion om hans så tydligt ådagalagda olämplighet och oduglighet såsom landstingsordförande, tager honom i sitt nådiga hägn och för tredje gången nämner honom till en befattning, som aldrig borde anförtros åt en landshöfding, och som särskildt grefve Liljencrantz visat sig komplett oförmögen att sköta. Men d.t är en gammal iakttagelse, både här och i andra liänder, att regeringarne blott allt för ofta glömma, att byråkratien ej alltid kan påräknvas såsom vän, och att den fathet och eftergifvenhet mot byråkratien, hvarigenom en styrelse stöter folket ifrån sig, ofta i kritiska ögonblick af embetsmannakåren lönas med otack. En verkligt frisinnad styrelse, som förstår sin uppgift, håller byräkratien inom behöriga gränBer, förvärfvor sig derigenom folkets gillande och stöd — och har deruti det allra säkraste medlet att förvissa sig äfven om embetsoch tjepstemännens trohet, vördnad och nit. Det fins vissa regeringar, som skule hafva godt af att lägga den sanningen på bjertat. Det är ur ett bref från Stockholm till Westmanlands läns Tidning, som vi hemtat ofvanstående.