kort lösgjorde sig svampen och blef en vildgås. ) Drakar kallade man djur med eu ödlas kropp, fastän ofantligt stor och med väldiga vingar. Hela djuret är en dikt, som dock allmänt: troddes. En man, så berättas af de troende, föll, under det han genomströfvade skogen för att hugga träd, i en djup håla med raka väggar, och ur hvilken han således icke kunde komma. Detta var i sig sjelf ganska obehagligt; men det som gjorde händelsen ännu otrefligare, var att han råkat komma ner i ett drakebo, der hane och hona bodde tillsammans. Det älskvärda paret var dessutom ganska husligt och höll sig hemma, så att den arme mannen ej var utan sällskap. Men lika husliga de voro, lika dåligt var kosthållet. Drakarne lefde af att slicka salpetter af bergväggen, och den arme karlen måste hålla till godo med samma kost, hvilket visserligen icke skulle lyckas i våra tider; men i den tiden gick det så bra, att männen lefde i fem månader. Först då beslöto drakarne att göra en utflygt, och maunen hängde sig vid benen på den ena, som på detta sätt fortskaffade honom upp på jorden igen. Det var ju en både lång och vacker historia om ett djur, — som aldrig funnits till. Basilisken var det farligaste oah giftigaste djur, som fanns. Det bodde i underjordiska hålor och lät sällan se sig, men när detta skedde, så föröddes allt lefvande. Basiliskens ögon voro sådana, att hans blick var dödande, ja så dödande, att basilisken sjelf måste dö, om han fick se sig. Han afmålas af somliga under bilden af en höna; men med fyra ben och ormsvans samt med en krona på hufvudet -af andra som en art drake. Då man vet huru farlig han var, så är icke underligt, att man icke så noga kunnat taga reda på huru han såg ut. Han var så giftig i hela sitt blod, att om en tapper riddare sårade en basilisk med sitt spjut, så gick viftet opp genom stålspetsen och hela skaftet, och förgiftade riddaren och den häst han red, så att begge föllo till stoft. Att slåss med ett dylikt otyg var verkligen ingen lätt sak. I Tyskland tilldrog sig på !4-hundratalet, att man händelsevis bröt hål på ett underjordiskt hvalf; men då några män stego ditin, föllo do döda till jorden. Detta kom sig af skadlig luft (kolsyregas), som alltid finnes i dylika tilltäppta hvalf och hvaraf de qväfdes; men detta var allt för simpelt för de lärde på 1400-talet. Nej! i hvalfvet måste det finnas en basilisk, som dödat dem med sina ögon. Nu voro goda råd dyra; ty ingen vågade sig ditner. Det ädla rådet fann dock på utväg. En lifdömd brottsling skulle få nåd, om han gick ditner. För att skydda honom mot basiiskens ögon, beklädde man honom med en mängd speglar emedan odjuret, om det fick se sig sjelf ovilkorligen dog för sin egen anblick. Syndaren hissades ner, men blef lefvande, emedan den skadliga luften nu var uppblandad med ren luft. Han kringvandrade med sitt bloss hela den vida källaren och fann äfven basilisken, som han död bringade i ljuset. Basilisken liknade en ödia, det var väl sannt; men det hörde nog till hans natur, att då han lefde, likna en fyrbent höna; men efter döden en ödla. Det var lättare att hitta på en orimlighet till, än att gå från den gamla. Att det fanns blommor, som då de föllo af, förvandlades till fjärilar och fjärilar, som växte fast vid ett träd och blefvo blommor, var den tiden ingenting orimligt. Dylika historier finnvas till tusental. Men om vi tänka oss in iden tidens tankegång och minnas, att skogen dessutom hvimlade af skogsrån, sjön af sjöjungfrur och sjörån, att det bodde troll i alia borg, att det bodfle småfolk i hvarje ättehög, att gastar spatserade vid alla vägskäl och korsvägar, och att den som flyttat råmärken mellan gårdarna, måste i evighet springa och ropa: Här, och icke der, hvilket spöke kallades skälayrängare; om vi dertill skulle, liksom då, tro, att de döda gingo igen och spökade natt och dag, så skulle vi nog finna denna verld mycket ruskig och hemsk att lefva i. En lefvande natur, som från alla håll hotade oss med död och förderf, och en spökverld, som störde vår nattliga frid. Visserligen hade allt dettu rågontimg, som retade inbillningen; men bland de tusende ohyggliga ailderna funnos blott några få, som voro vackra; men å andra sidan fick man en tröst lika orimlig som fruktan var. Man trodde att vissa märken, skurna i träd eller tecknade på lappar —visså dyrbara stenar m. m. skvyd