kort lösgjorde sig svampen och blef en vild-
gås. )
Drakar kallade man djur med eu ödlas
kropp, fastän ofantligt stor och med väldiga
vingar. Hela djuret är en dikt, som dock
allmänt: troddes.
En man, så berättas af de troende, föll,
under det han genomströfvade skogen för att
hugga träd, i en djup håla med raka väggar,
och ur hvilken han således icke kunde kom-
ma. Detta var i sig sjelf ganska obehagligt;
men det som gjorde händelsen ännu otrefli-
gare, var att han råkat komma ner i ett dra-
kebo, der hane och hona bodde tillsammans.
Det älskvärda paret var dessutom ganska
husligt och höll sig hemma, så att den arme
mannen ej var utan sällskap. Men lika hus-
liga de voro, lika dåligt var kosthållet. Dra-
karne lefde af att slicka salpetter af bergväg-
gen, och den arme karlen måste hålla till go-
do med samma kost, hvilket visserligen icke
skulle lyckas i våra tider; men i den tiden
gick det så bra, att männen lefde i fem må-
nader.
Först då beslöto drakarne att göra en
utflygt, och maunen hängde sig vid benen på
den ena, som på detta sätt fortskaffade honom
upp på jorden igen. Det var ju en både lång
och vacker historia om ett djur, — som al-
drig funnits till.
Basilisken var det farligaste oah giftiga-
ste djur, som fanns. Det bodde i underjordi-
ska hålor och lät sällan se sig, men när detta
skedde, så föröddes allt lefvande. Basiliskens
ögon voro sådana, att hans blick var dödan-
de, ja så dödande, att basilisken sjelf måste dö,
om han fick se sig. Han afmålas af somliga
under bilden af en höna; men med fyra ben
och ormsvans samt med en krona på hufvudet
-- af andra som en art drake. Då man vet
huru farlig han var, så är icke underligt, att
man icke så noga kunnat taga reda på huru
han såg ut.
Han var så giftig i hela sitt blod, att
om en tapper riddare sårade en basilisk med
sitt spjut, så gick viftet opp genom stålspet-
sen och hela skaftet, och förgiftade riddaren
och den häst han red, så att begge föllo till
stoft. Att slåss med ett dylikt otyg var verk-
ligen ingen lätt sak. I Tyskland tilldrog sig
på !4-hundratalet, att man händelsevis bröt
hål på ett underjordiskt hvalf; men då några
män stego ditin, föllo do döda till jorden.
Detta kom sig af skadlig luft (kolsyregas),
som alltid finnes i dylika tilltäppta hvalf och
hvaraf de qväfdes; men detta var allt för
simpelt för de lärde på 1400-talet.
Nej! i hvalfvet måste det finnas en ba-
silisk, som dödat dem med sina ögon. Nu
voro goda råd dyra; ty ingen vågade sig dit-
ner. Det ädla rådet fann dock på utväg. En
lifdömd brottsling skulle få nåd, om han gick
ditner. För att skydda honom mot basii-
skens ögon, beklädde man honom med en
mängd speglar emedan odjuret, om det fick se
sig sjelf ovilkorligen dog för sin egen anblick.
Syndaren hissades ner, men blef lefvan-
de, emedan den skadliga luften nu var upp-
blandad med ren luft. Han kringvandrade
med sitt bloss hela den vida källaren och fann
äfven basilisken, som han död bringade i lju-
set. Basilisken liknade en ödia, det var väl
sannt; men det hörde nog till hans natur,
att då han lefde, likna en fyrbent höna; men
efter döden en ödla. Det var lättare att hitta
på en orimlighet till, än att gå från den gamla.
Att det fanns blommor, som då de föllo
af, förvandlades till fjärilar och fjärilar, som
växte fast vid ett träd och blefvo blommor,
var den tiden ingenting orimligt. Dylika hi-
storier finnvas till tusental.
Men om vi tänka oss in iden tidens tan-
kegång och minnas, att skogen dessutom hvim-
lade af skogsrån, sjön af sjöjungfrur och sjö-
rån, att det bodde troll i alia borg, att det
bodfle småfolk i hvarje ättehög, att gastar
spatserade vid alla vägskäl och korsvägar, och
att den som flyttat råmärken mellan gårdar-
na, måste i evighet springa och ropa: Här,
och icke der, hvilket spöke kallades skäla-
yrängare; om vi dertill skulle, liksom då,
tro, att de döda gingo igen och spökade natt
och dag, så skulle vi nog finna denna verld
mycket ruskig och hemsk att lefva i. En lef-
vande natur, som från alla håll hotade oss
med död och förderf, och en spökverld, som
störde vår nattliga frid.
Visserligen hade allt dettu rågontimg, som
retade inbillningen; men bland de tusende
ohyggliga ailderna funnos blott några få, som
voro vackra; men å andra sidan fick man en
tröst lika orimlig som fruktan var. Man trodde
att vissa märken, skurna i träd eller tecknade
på lappar —visså dyrbara stenar m. m. skvyd-