Våra förföders dikter I naturhistorien. (Ur Linnea.) Allt mindre man känner en sak, desto ifventyrligare utstofferar man den med tillägg of allehanda slag. Oftast är det barnets lifliga inbillningskraft, som framstår i dessa sagor ur naturens riken, dem numera naturforskaren har gifvit deras rätta gestalt. Det kan : ändå vara roligt att veta, huru vidunderlig verlden föreföll våra förfäder, då de utmålade den efter sin fantasi och med långt grannare eller mörkare färger än de verliga. Det var ! i synnerhet långväga resande och äventyr: sökande jägare, som gerna utprydde sina berättelser med tillägg, som förvånade och hänI 4 ; j ryckte deras samtid, men dem efterverlden funnit vara endast dikter. Det lät något, då : man berättade, att man i Kina fångat en hval, niohundra fot (450 alnar): lång, fastän ingen sådan finnes längre ön 60 fot (30 alnar), och ännu besy:nerligare lät det, Jå man vidare berättade, att detta ofantliga djur nästan endast lefde af spindelväf. Man fick då mycket! att fundera på, hvar den ofantliga fisken fick spindelväfven ifrån; ty vi veta ej af några sindelväfvar i hafvet, och upp på en vind, der dylika finnas, kunde icke det 450 alnar långa vidundret rimligen komma. Om Pelikanen (en sjöfogel, som under näbbet har en påse, deri han gömmer den fisk han fångar) omtalade man, att pelikanhonan hackade hål på sitt bröst och lifnärde med blo: det sina ungar: På träsniderier från medeltis den är den cehristliga barmhertigheten föreställd under bilden af en pelikan, som uppristar sitt bröst och föder ungarne med sitt blod. Ormen, påstod man vidare, var pelikanens farligaste fiende. När de gamle voro borta, slingrade sig ormen upp till boet och sprutade sitt etter på ungarne, så alt de dogo; men då modren kom hem, hackade hon sig i bröstet, och så snart blodet droppade på ungarna, återfingo de lifvet. Om Svanen berättade man, att han ej sjöng mer än en enda gång i sin lefnad, och detta då han höll på att dö. Från denna vackra dikt ha vi ännu oråspråksbruket att om en döende säga: Han sjunger sin svanesång. Om Örnen berättade man, att då han kände sig gammal och fick skum blick, uppsökte han en källa, som endast han kände, I denna källa dykade han ner; men uppsteg snart åter föryngrad och stark och flög på sina väldiga vingar mot solen. Man berättade och trodde fast på, att en sorts vildgås icke tillkom som andra foglar, utan af förruttnadt träd, som Söt på vattnet. När trädet ruttnade, uppkommo svampar och på dessa växte fjädrar och vingar, och innan