Våra förföders dikter I na-
turhistorien.
(Ur Linnea.)
Allt mindre man känner en sak, desto
ifventyrligare utstofferar man den med tillägg
of allehanda slag. Oftast är det barnets lifli-
ga inbillningskraft, som framstår i dessa sa-
gor ur naturens riken, dem numera naturfor-
skaren har gifvit deras rätta gestalt. Det kan :
ändå vara roligt att veta, huru vidunderlig
verlden föreföll våra förfäder, då de utmålade
den efter sin fantasi och med långt grannare
eller mörkare färger än de verliga. Det var !
i synnerhet långväga resande och äventyr:
sökande jägare, som gerna utprydde sina be-
rättelser med tillägg, som förvånade och hän-
I
4
;
j
ryckte deras samtid, men dem efterverlden
funnit vara endast dikter. Det lät något, då :
man berättade, att man i Kina fångat en hval,
niohundra fot (450 alnar): lång, fastän ingen
sådan finnes längre ön 60 fot (30 alnar), och
ännu besy:nerligare lät det, Jå man vidare
berättade, att detta ofantliga djur nästan en-
dast lefde af spindelväf. Man fick då mycket!
att fundera på, hvar den ofantliga fisken fick
spindelväfven ifrån; ty vi veta ej af några
sindelväfvar i hafvet, och upp på en vind,
der dylika finnas, kunde icke det 450 alnar
långa vidundret rimligen komma.
Om Pelikanen (en sjöfogel, som under
näbbet har en påse, deri han gömmer den fisk
han fångar) omtalade man, att pelikanhonan
hackade hål på sitt bröst och lifnärde med blo- :
det sina ungar: På träsniderier från medeltis
den är den cehristliga barmhertigheten före-
ställd under bilden af en pelikan, som uppri-
star sitt bröst och föder ungarne med sitt blod.
Ormen, påstod man vidare, var pelika-
nens farligaste fiende. När de gamle voro
borta, slingrade sig ormen upp till boet och
sprutade sitt etter på ungarne, så alt de
dogo; men då modren kom hem, hackade hon
sig i bröstet, och så snart blodet droppade
på ungarna, återfingo de lifvet.
Om Svanen berättade man, att han ej
sjöng mer än en enda gång i sin lefnad, och
detta då han höll på att dö.
Från denna vackra dikt ha vi ännu orå-
språksbruket att om en döende säga: Han
sjunger sin svanesång.
Om Örnen berättade man, att då han
kände sig gammal och fick skum blick, upp-
sökte han en källa, som endast han kände,
I denna källa dykade han ner; men uppsteg
snart åter föryngrad och stark och flög på
sina väldiga vingar mot solen.
Man berättade och trodde fast på, att en
sorts vildgås icke tillkom som andra foglar,
utan af förruttnadt träd, som Söt på vattnet.
När trädet ruttnade, uppkommo svampar och
på dessa växte fjädrar och vingar, och innan