skyndade Vi vill ängslupen lor av 1a 10!Ja med.
Nu fingo vi dock ett tydligt bevis på att in-
gen af oss var hertig af Dalarne eller något
dylikt, ty ångslupen, i stället för att vänta
4 timmar på oss, hvilket den i sådant fall
otvifvelaktigt skulle gjort, dröjde icke ens 4
sekunder, utan lät oss förblifva der vi voro.
Att vänta är alltid långtrådigt. Vi för-
drefvo dock tiden någorlunda genom att reso-
nera om hvarjehanda saker, bland annatäfven
om ni-reformen, hvilken sanningen att säga
håller på att sotdö, och om orsakerna till dess
aftynande. Mig synes det förunderligt att
svenskarne ej kunna förmå sig att nia hvar-
andra, då våra grannar dauskarne såväl stå
ut med att dia hvarandra.
Mon nu ha vi ändtligen ångslupen här.
På ånvgbåtsresor, äfven om de, som denna, blott
vara några minuter, är man merendels i till-
fälle att göra observationer, men icke alltid
sådane som äro värda att meddelas andra.
Innan vi kommo i land vid Ahlkärret
började vi fundera på om ej den i närheten
af landningsstället postande båtsmannen bor-
de beordras att räkna passagerarne på ång-
sluparne, så att han åtminstone hade något
att göra, der han står på sin upphöjda plats.
Stackars karl! han kan troligen intyga att
höga platser icke äro synnerligt roliga att in-
nehafya.
Väl komna i land, fortsatte vi promena-
den fram till slätten, men när vi hunnit dit
råkade vii ett ganska svårt dilemma, nemli-
gen om vi skulle gå på Rappoteatern eller
besöka teatern i Koncertsalongen och se på
den förtjusande unga skådespelerskan Hilma
(Himla hade jag så när skrifvit) Tengmark.
För att dock komma ur valet och qvalet, fö-
reslog jag att vi ej skulle bry oss om något-
dera, utan i stället gå till Frisens park och
åskåda folklifvet.
Att samhället möjligen råkat ådraga sig
en förkylning vill jag ingalunda förneka; men
att åtminstone sjelfva folket är friskt, derom
kan man förvissa sig, om man en söndags ef-
termiddag begifver sig till den delen af Fri-
sens park som gränsar till Malmstens villa.
Här erbjuder gig en tafla full af lif och
glädje, väl värd att blifva föremål för någon
målares pensel. Ja! här har man i motsats
till den borgerliga stor-verldeng salonger verk-
ligen roligt; men också är allt tvång och all
etikett qvarglömd hemma. Här äro kavalje-
rerna icke uppsträckta i frackar och glac-
handskar, damerna icke utspökade med onö-
digt bjefs, här behöfver man icke en gång
vara presenterad för hvarandra för att kunna
bjuda upp till en dans.
På flera ställen dansar man efter en skräl-
lande och allt annat än harmonisk musik, ja,
på ett ställe ersätter man till och med musi-
ken med sång, och ändå är glädjen ingalunda
mindre här — snarare tvertom. Men man
roar sig icke blott med dans, utan man sprin-
ger äfven sista paret ut, hvarvid en och an-
nan, till de öfrigas stora förlustelse, kullbyt-
terar i det mjuka gräset.
Att inga medlemmar af de s. k. bättre
klasserna deltaga i dansen eller lekarne faller
af sig sjelf — som Frösundabanken; men nå-
gra hade begifvit sig dit för att se på.
Andras glädje, äfven om man blott åser
den, verkar ofta lifvande, och derföre uppma-
nar jag Eder, värdaste läsarinna och läsare,
att någon gång företaga en promenad — na-
turligtvis i vagn — till Frisens park, och åse
huru man för godt pris kan ha mycket roligt.
Serdeles belåtna begåfvo vi oss på hem-
vägen. En liten tilt-in på det i dubbel be-
lysning strålande Hasselbacken kunde vi dock
icke neka oss. För att ej ställa Hasselbacken
i någon tvetydig dager skyndar jag att näm-
na, det den dubbla belysningen härflöt af tu-
sende gaslågor och den verldens alla gaslågor
fördunklande månen.
En snmärkning nödgades jag under hem-
färden göra mot Djurgårds-ångsluparnes i öf-
rigt humane kaptener, derföre att de, sedan
mörker inträdt, signalera med ångpiporna och
ej såsom förut på dagen med ringklockorna;
ty medgifvas måste att ångpiporna låta lika
illa, hvilken tid på dygnet de begagnas, och
att lika många om ej flera personer bifva
störda deraf vid denna tid på dygnet som på
dagen.
Till slut några ord till svar på ett gen-
mäle å mitt förra bref.
Så alldeles rudis? i Grunderna för den
christna tideräkningen, som Ni, värdaste Alma-
nacha, den der naturligtvis liksom fru Sabina
Nellrot i ?Husvill för sista gången, vet all-
tiog bättre än andra menniskor, antager mig
vara, har jag glädjen kunna tryggt påstå att
jag icke är. De af Eder ur P. W. Bergstrands
ofvannämda bok citerade ställena bekräfta ju
till fullo mitt påstående, att det är obegripligt,
hvarföre vi svenskar årligen skola fira Catha-
rina och Stephanus två gånger hvardera.
Att Ireneug (Ni stafvar ju sjelf mitt namn
ÅN khaan danR asdha oo fridenm Se snman nthäat
a oe Fn