skyndade Vi vill ängslupen lor av 1a 10!Ja med. Nu fingo vi dock ett tydligt bevis på att ingen af oss var hertig af Dalarne eller något dylikt, ty ångslupen, i stället för att vänta 4 timmar på oss, hvilket den i sådant fall otvifvelaktigt skulle gjort, dröjde icke ens 4 sekunder, utan lät oss förblifva der vi voro. Att vänta är alltid långtrådigt. Vi fördrefvo dock tiden någorlunda genom att resonera om hvarjehanda saker, bland annatäfven om ni-reformen, hvilken sanningen att säga håller på att sotdö, och om orsakerna till dess aftynande. Mig synes det förunderligt att svenskarne ej kunna förmå sig att nia hvarandra, då våra grannar dauskarne såväl stå ut med att dia hvarandra. Mon nu ha vi ändtligen ångslupen här. På ånvgbåtsresor, äfven om de, som denna, blott vara några minuter, är man merendels i tillfälle att göra observationer, men icke alltid sådane som äro värda att meddelas andra. Innan vi kommo i land vid Ahlkärret började vi fundera på om ej den i närheten af landningsstället postande båtsmannen borde beordras att räkna passagerarne på ångsluparne, så att han åtminstone hade något att göra, der han står på sin upphöjda plats. Stackars karl! han kan troligen intyga att höga platser icke äro synnerligt roliga att innehafya. Väl komna i land, fortsatte vi promenaden fram till slätten, men när vi hunnit dit råkade vii ett ganska svårt dilemma, nemligen om vi skulle gå på Rappoteatern eller besöka teatern i Koncertsalongen och se på den förtjusande unga skådespelerskan Hilma (Himla hade jag så när skrifvit) Tengmark. För att dock komma ur valet och qvalet, föreslog jag att vi ej skulle bry oss om någotdera, utan i stället gå till Frisens park och åskåda folklifvet. Att samhället möjligen råkat ådraga sig en förkylning vill jag ingalunda förneka; men att åtminstone sjelfva folket är friskt, derom kan man förvissa sig, om man en söndags eftermiddag begifver sig till den delen af Frisens park som gränsar till Malmstens villa. Här erbjuder gig en tafla full af lif och glädje, väl värd att blifva föremål för någon målares pensel. Ja! här har man i motsats till den borgerliga stor-verldeng salonger verkligen roligt; men också är allt tvång och all etikett qvarglömd hemma. Här äro kavaljererna icke uppsträckta i frackar och glachandskar, damerna icke utspökade med onödigt bjefs, här behöfver man icke en gång vara presenterad för hvarandra för att kunna bjuda upp till en dans. På flera ställen dansar man efter en skrällande och allt annat än harmonisk musik, ja, på ett ställe ersätter man till och med musiken med sång, och ändå är glädjen ingalunda mindre här — snarare tvertom. Men man roar sig icke blott med dans, utan man springer äfven sista paret ut, hvarvid en och annan, till de öfrigas stora förlustelse, kullbytterar i det mjuka gräset. Att inga medlemmar af de s. k. bättre klasserna deltaga i dansen eller lekarne faller af sig sjelf — som Frösundabanken; men några hade begifvit sig dit för att se på. Andras glädje, äfven om man blott åser den, verkar ofta lifvande, och derföre uppmanar jag Eder, värdaste läsarinna och läsare, att någon gång företaga en promenad — naturligtvis i vagn — till Frisens park, och åse huru man för godt pris kan ha mycket roligt. Serdeles belåtna begåfvo vi oss på hemvägen. En liten tilt-in på det i dubbel belysning strålande Hasselbacken kunde vi dock icke neka oss. För att ej ställa Hasselbacken i någon tvetydig dager skyndar jag att nämna, det den dubbla belysningen härflöt af tusende gaslågor och den verldens alla gaslågor fördunklande månen. En snmärkning nödgades jag under hemfärden göra mot Djurgårds-ångsluparnes i öfrigt humane kaptener, derföre att de, sedan mörker inträdt, signalera med ångpiporna och ej såsom förut på dagen med ringklockorna; ty medgifvas måste att ångpiporna låta lika illa, hvilken tid på dygnet de begagnas, och att lika många om ej flera personer bifva störda deraf vid denna tid på dygnet som på dagen. Till slut några ord till svar på ett genmäle å mitt förra bref. Så alldeles rudis? i Grunderna för den christna tideräkningen, som Ni, värdaste Almanacha, den der naturligtvis liksom fru Sabina Nellrot i ?Husvill för sista gången, vet alltiog bättre än andra menniskor, antager mig vara, har jag glädjen kunna tryggt påstå att jag icke är. De af Eder ur P. W. Bergstrands ofvannämda bok citerade ställena bekräfta ju till fullo mitt påstående, att det är obegripligt, hvarföre vi svenskar årligen skola fira Catharina och Stephanus två gånger hvardera. Att Ireneug (Ni stafvar ju sjelf mitt namn ÅN khaan danR asdha oo fridenm Se snman nthäat a oe Fn