Med en entusiasm, som vittnade godt
om deras hjertelag, kastade våra damer sig
ofver välgörenhetsidgen. Besöken hos de fat-
tiga blefvo tätare. Hjertan kommo i svallning
vid äsynen al dessa ruskiga kojor, dessa elän-
dets hål, ack, så olika de komfortabla hem
och präktiga beuingar Samhällets Lyckobarn
sjelfva hade. Men det låg dock något pikant
i denna motsats. Asynen af eländet rusade,
likasom — gladiatorspelen de förfinade romar-
innorna och tjurfiktningarne den blödi-
gaste spanjorska, som kan dåna om hon ritver
sig med en kuappnål i fingret. Men ju längre
ned vära damer kommo bland armodslagren,
desto mera insågo de nödvändigheten ar att
organisera sitt arbete, ty det hinde stundom
utt det cua ekipaget kunde atlösa det andra
utanför cn och summa futtig-stuga, lvars in-
vånare således fingo i den mån njuta af skydds-
gudiunornas välgörenhet, alt de bokstatligen
ansågo sig komna till verlden, för att sluka
stekta sparfrar, som kunde falla i gapet på dem.
Derjemte började damerna nu kunna mäta ar-
modets storlek och vidd, och denna syn kom
dem att häpna. Välgörenhetsarbetet måste,
som sagdt, ändamålsenligt fördelas, för att
kunna verka i rätt riktning. Så bildades
Fruntimmers-Tillsyningsföreningen tör att
sälta litet fagon på det herrskande välgören-
hetsmodet. Stämningen var Jiflig, känslorna
varma och viljun god. Man hade upptäckt
elände der ingen väntat sådant; man hade
sett eländet, djupare än man trott det kuuna
finnas i ett så ordnadt samhälle som vårt.
Kunde väl något mera talande bevis gifvas för
att den hittillsvarande fattigvårdens organisa-
tion vurit olämplig? Våra damer skulle er-
sätta den eller åtminstone leda välgörenhets-
inrättningarne på bättre vägar.
Det är så lätt att tänka sig denna öfyver-
svullande entusiasm, som endast ser det stora
målet: lösningen af problemet om pauperismens
minskande, ett problem, åt hvilket ärhundra-
dets största och ädlaste intelligenta krafter
blifvit egnade, utan att deras arbete förmått
häfva den olyckliga samhällskräftan. För detta
herrliga mål glömde mun vägen dit, de ofant-
ligt många hijudren, trakasserierna m. m. Till-
syniugsföreningen offentliggjorde sitt program.
Det grep alla sinnen, som inuu kunna hysa
värme och eldas för något godt; men många
kloka män skakade på hufvudet, äfven sådana
hvilka uoder Hera ärs lopp verksamt egnat sig
ät förbättrande och utvidgning al fattigvården.
De sägo utopier i programmet, ickv derför att
detta ekulle vara outförbart, utan derför att
välgörarinnorna skulle tröttna för tidigt och
sälunda skämma bort den i öfrigt goda saken.
Deras farhågor synas nu ha bekräftat
sig. Redan under förra äret visade föreningen
endast svaga teck:n tilllif. Verksamheten var
ansenligt minskad emot året förut, då entusi-
asmen nådde sin höjdpunkt — och likväl var
vintern så lång, armodet ej mindre, arbetsför-
tjensterna små. Nu säges det allmänt att till-
syningsföreningen tillsvidare upphört med sin
verksamhet, ehuru dock naturligtvis en och
annan af dess medlemmar på ett prisvärdt och
välsignelserikt sätt fortfar inom sin resp. krets.
I dess ställe ha stadsfullmäktige nedsatt en
komitå för pauperismens undersökande. Det
må vara mig tillåtet tro, att denna komite va-
rit det vigtigaste resultatet af tillsyningsföre-
ningens hela tillvaro, äfven om föreningen
skulle i densamma alldeles uppgå. Det til-
fälle våra rika damer haft av taga eländet i
närmare Ögnasigte har utan tvilvel gjort det
goda, att väcka intresse för pauperismens sak.
Detta intresse födde krogräuigheternas öfver-
tagande af ett enskildt bolag, födde en ny
sundhetsförordning och chambre de Våenus
och till sist nämnda komit, hvars verksamhet
jag tillönskar all möjlig framgång. Tillsynings-
föreningens lif var efemeriskt, såsom hvarje
modesak, men det medförde äfven godt, och
derpå förtröstar jag. Br.