Med en entusiasm, som vittnade godt om deras hjertelag, kastade våra damer sig ofver välgörenhetsidgen. Besöken hos de fattiga blefvo tätare. Hjertan kommo i svallning vid äsynen al dessa ruskiga kojor, dessa eländets hål, ack, så olika de komfortabla hem och präktiga beuingar Samhällets Lyckobarn sjelfva hade. Men det låg dock något pikant i denna motsats. Asynen af eländet rusade, likasom — gladiatorspelen de förfinade romarinnorna och tjurfiktningarne den blödigaste spanjorska, som kan dåna om hon ritver sig med en kuappnål i fingret. Men ju längre ned vära damer kommo bland armodslagren, desto mera insågo de nödvändigheten ar att organisera sitt arbete, ty det hinde stundom utt det cua ekipaget kunde atlösa det andra utanför cn och summa futtig-stuga, lvars invånare således fingo i den mån njuta af skyddsgudiunornas välgörenhet, alt de bokstatligen ansågo sig komna till verlden, för att sluka stekta sparfrar, som kunde falla i gapet på dem. Derjemte började damerna nu kunna mäta armodets storlek och vidd, och denna syn kom dem att häpna. Välgörenhetsarbetet måste, som sagdt, ändamålsenligt fördelas, för att kunna verka i rätt riktning. Så bildades Fruntimmers-Tillsyningsföreningen tör att sälta litet fagon på det herrskande välgörenhetsmodet. Stämningen var Jiflig, känslorna varma och viljun god. Man hade upptäckt elände der ingen väntat sådant; man hade sett eländet, djupare än man trott det kuuna finnas i ett så ordnadt samhälle som vårt. Kunde väl något mera talande bevis gifvas för att den hittillsvarande fattigvårdens organisation vurit olämplig? Våra damer skulle ersätta den eller åtminstone leda välgörenhetsinrättningarne på bättre vägar. Det är så lätt att tänka sig denna öfyversvullande entusiasm, som endast ser det stora målet: lösningen af problemet om pauperismens minskande, ett problem, åt hvilket ärhundradets största och ädlaste intelligenta krafter blifvit egnade, utan att deras arbete förmått häfva den olyckliga samhällskräftan. För detta herrliga mål glömde mun vägen dit, de ofantligt många hijudren, trakasserierna m. m. Tillsyniugsföreningen offentliggjorde sitt program. Det grep alla sinnen, som inuu kunna hysa värme och eldas för något godt; men många kloka män skakade på hufvudet, äfven sådana hvilka uoder Hera ärs lopp verksamt egnat sig ät förbättrande och utvidgning al fattigvården. De sägo utopier i programmet, ickv derför att detta ekulle vara outförbart, utan derför att välgörarinnorna skulle tröttna för tidigt och sälunda skämma bort den i öfrigt goda saken. Deras farhågor synas nu ha bekräftat sig. Redan under förra äret visade föreningen endast svaga teck:n tilllif. Verksamheten var ansenligt minskad emot året förut, då entusiasmen nådde sin höjdpunkt — och likväl var vintern så lång, armodet ej mindre, arbetsförtjensterna små. Nu säges det allmänt att tillsyningsföreningen tillsvidare upphört med sin verksamhet, ehuru dock naturligtvis en och annan af dess medlemmar på ett prisvärdt och välsignelserikt sätt fortfar inom sin resp. krets. I dess ställe ha stadsfullmäktige nedsatt en komitå för pauperismens undersökande. Det må vara mig tillåtet tro, att denna komite varit det vigtigaste resultatet af tillsyningsföreningens hela tillvaro, äfven om föreningen skulle i densamma alldeles uppgå. Det tilfälle våra rika damer haft av taga eländet i närmare Ögnasigte har utan tvilvel gjort det goda, att väcka intresse för pauperismens sak. Detta intresse födde krogräuigheternas öfvertagande af ett enskildt bolag, födde en ny sundhetsförordning och chambre de Våenus och till sist nämnda komit, hvars verksamhet jag tillönskar all möjlig framgång. Tillsyningsföreningens lif var efemeriskt, såsom hvarje modesak, men det medförde äfven godt, och derpå förtröstar jag. Br.