ga honom
Och flickan?
Fader, flickan skulle jag låta piska, för-
utsatt att hon verkligen hyser så dumma
tankar.
Väl taladt, min son, svarade grefven. Du
talar som cn äkta Teschnikow, 1 dina ådror
flyter oförfalskadt tartarblod. Och pu, tala
du hund, hvad har du att säga till ditt för-
svar?
Simonowicz stod rak som ett ljus. Han
hade med: stolt upplyftadt hufvud åhört sin
herre ; ett hederskors smyckade hans bröst,
och han såg ut som en man, den der var
född till berre.
— Horre! svarade han, jag har aldrig
haft lust att komma in i eder familj, tvärt-
om, jag har svurit att strypa den, som skulle
våga att beröra mitt rena, oskyldiga barn.
— Det har du djerfts, fastän du visste
att mina söner bevärdiga din dotter med att
älska henne?
— Herre, jag har det, svarade Simono-
wicz. Gud har gifvit mig mitt barn, han en-
sam kan fråntaga mig det, jag vill, om han
begär det af mig, lemna det obefläckadt i hans
händer.
— Vet du, hvad du förtjenar! utropace
grefven, fradgande af vrede, du bär i skölden
mordiska tankar mot dina herrar.
— Endast förföraren har jag tillämnat
döden.
— Bind den hunden! skrek grefven.
— Herre, jag bär cgarens bederstecken
på mitt bröst.
— BNlit det ifrån honom! hväste herren.
Simonowicz måste vika för öfvermakten,
han lät dem göra med sig, hvad de ville.
Då ljöd exekutionsklockan. Vid detta
tecken störtade grefve Olaf in, kastade sig för
sin farg fötter och besvor honom att skona
gubben, som ingenting förbrutit.
En spark af den förbittrade fadren var
det svar han gaf den bönfallande sonen.
Simonowicz blef släpad ut på gatan På
torget stodo själarne, för att bevittna den
fruktansvärda exekutionen.
Tre af byns mest ansedda bönder närma-
de sig grefven, för att vid hans fötter bedja
om nåd för sin kamrat; de omfattade husbon-
dens knän, de församlade understödde deras
böner. - Grefven sparkade bort de bedjande,
hetsade sina hundar på dem och befallte, att
NSimonowiczs rygg skulle blottas. Det skedde;