ga honom Och flickan? Fader, flickan skulle jag låta piska, förutsatt att hon verkligen hyser så dumma tankar. Väl taladt, min son, svarade grefven. Du talar som cn äkta Teschnikow, 1 dina ådror flyter oförfalskadt tartarblod. Och pu, tala du hund, hvad har du att säga till ditt försvar? Simonowicz stod rak som ett ljus. Han hade med: stolt upplyftadt hufvud åhört sin herre ; ett hederskors smyckade hans bröst, och han såg ut som en man, den der var född till berre. — Horre! svarade han, jag har aldrig haft lust att komma in i eder familj, tvärtom, jag har svurit att strypa den, som skulle våga att beröra mitt rena, oskyldiga barn. — Det har du djerfts, fastän du visste att mina söner bevärdiga din dotter med att älska henne? — Herre, jag har det, svarade Simonowicz. Gud har gifvit mig mitt barn, han ensam kan fråntaga mig det, jag vill, om han begär det af mig, lemna det obefläckadt i hans händer. — Vet du, hvad du förtjenar! utropace grefven, fradgande af vrede, du bär i skölden mordiska tankar mot dina herrar. — Endast förföraren har jag tillämnat döden. — Bind den hunden! skrek grefven. — Herre, jag bär cgarens bederstecken på mitt bröst. — BNlit det ifrån honom! hväste herren. Simonowicz måste vika för öfvermakten, han lät dem göra med sig, hvad de ville. Då ljöd exekutionsklockan. Vid detta tecken störtade grefve Olaf in, kastade sig för sin farg fötter och besvor honom att skona gubben, som ingenting förbrutit. En spark af den förbittrade fadren var det svar han gaf den bönfallande sonen. Simonowicz blef släpad ut på gatan På torget stodo själarne, för att bevittna den fruktansvärda exekutionen. Tre af byns mest ansedda bönder närmade sig grefven, för att vid hans fötter bedja om nåd för sin kamrat; de omfattade husbondens knän, de församlade understödde deras böner. Grefven sparkade bort de bedjande, hetsade sina hundar på dem och befallte, att NSimonowiczs rygg skulle blottas. Det skedde;