na älsklingsthemata. Grefve Tegchnikow om-
nämnde en dag vid bordet i sina söners när-
varo, att han med snaraste skulle nödgas att
på Simonowicz för ingubordination statuera ett
exempel och blef ej litet förvånad öfver, att
tvenne af hans söner, den äldste, grefve Pe-
ter, och den yngste, grefve Olaf, togo bonden
i försvar. Det hade ännu aldrig händt, att
grefve Peter någonsin försvarat: en bonde;
det måste ha något att betyda; af den yngre,
som den gamle grefven hånfullt kallade pro-
fessorn, kunde man vänta dylikt, men att
hans oförsonlige Peter skulle göra det, för-
undrade honom.
Gåtan var snart löst; den gamle grefven
fick en afton af Olafs egen mun veta, att
denne älskade den ljufva dufvan Czerwenka,
den kloke bondens dotter, och allvarligt tänkte
på ett giftermål. Denna förklaring afgafs på
slottsgården.
— Jag vet nu allt! utropade grefven
skrattande. Min gosse, jag har ingenting emot
att du tycker om flickan. Jag var ej bättre,
då jag var ung; men de allvarliga afsigter du
fått i ditt hufvud äro dig så lika, professor.
Jag tror, att den gamle spetsbofven och re-
bellen Simonowicz lagt an på att göra mig
löjlig. Vid St. Isak! jag skall drifva de re-
belliska tankarna ur hufvudet på honom! Gå
nu till sängs, professor, och drick en Tschai,
på det du i morgon ej må ha en snufva.
Lakno skall i morgon få se en komedi, sådan
man ej skådat sedan det holiga Krem!s brand.
Grefve Teschnikow gick härpå med sina
stora hundar in i slottet. Olaf måste följa
honom. Intendenten Seminafski fick i upp-
drag, att under natten bevuka den unge her-
ren, så att han ej aflägsnade sig ur slottet.
Kl. 8 följande morgon skulle rebellen Si-
monowicz uppkallas till slottet; kl. 9 skulle
exekutionsklockan ringa, ingen själ fick sak-
nas på platsen, tillochmed de sjuka måste ut,
naturligtvis skulle flickan vara der. Sådan
var den gamle grefvens befallning. Grefve
Olaf sjönk, gripen af feber, ned på sin säng;
han tillbragte en sömnlös natt; han visste,
att hans far kunde på ett förfärligt sätt
hålla ord.
På slaget 8 var Simonowicz i slottet.
Grefve T. emottog honom i den stora salen,
omgifven af sina sju söner; den yngste hölls
med afsigt undan.
— Min son, ropade grefven då Simono-
wicz inträdde, se der är den hunden, den
eländiga åsnan, och döm sjelf. Han har sut
sig i hufvudet att hans dotter skall bli min
sonhustru, ha ha ha! Hvad förtjenar den
hunden? Peter, jag frågar dig, och vid den
helige Isak, du skall tala rent ut.
Fader, ni misstar er, så allvarsamt menar
han icke; han är en lifogen, och hans barn
likaledes; han vet att hans barn tillhör dig,
min far, och äfven mig genom din godhet, så
att jag kan göra med henne hvad jag vill.
Flickan har behagat mig; mer kan jag icke
säga, det förbjuder vördnaden för min stränge
fader.
Jag har aldrig betviflat att du är för-
ståndig; men Olaf, den pojken, har fått i sitt
hufvud, tänk dig en sådan dårskap, att hon
ski ll bli hans hustru.
Hans hustru? frågade Peter förvånad.
Hur understår gossen sig alt hysa några önsk-
ningar hos den jag älskar?
Det frågar jag icke efter, fortsatte gref-
ven, men hvad skall man göra med honom?
Min far, vore jag herre, så lät jag hän-
ga honom.
Och flickan?