na älsklingsthemata. Grefve Tegchnikow omnämnde en dag vid bordet i sina söners närvaro, att han med snaraste skulle nödgas att på Simonowicz för ingubordination statuera ett exempel och blef ej litet förvånad öfver, att tvenne af hans söner, den äldste, grefve Peter, och den yngste, grefve Olaf, togo bonden i försvar. Det hade ännu aldrig händt, att grefve Peter någonsin försvarat: en bonde; det måste ha något att betyda; af den yngre, som den gamle grefven hånfullt kallade professorn, kunde man vänta dylikt, men att hans oförsonlige Peter skulle göra det, förundrade honom. Gåtan var snart löst; den gamle grefven fick en afton af Olafs egen mun veta, att denne älskade den ljufva dufvan Czerwenka, den kloke bondens dotter, och allvarligt tänkte på ett giftermål. Denna förklaring afgafs på slottsgården. — Jag vet nu allt! utropade grefven skrattande. Min gosse, jag har ingenting emot att du tycker om flickan. Jag var ej bättre, då jag var ung; men de allvarliga afsigter du fått i ditt hufvud äro dig så lika, professor. Jag tror, att den gamle spetsbofven och rebellen Simonowicz lagt an på att göra mig löjlig. Vid St. Isak! jag skall drifva de rebelliska tankarna ur hufvudet på honom! Gå nu till sängs, professor, och drick en Tschai, på det du i morgon ej må ha en snufva. Lakno skall i morgon få se en komedi, sådan man ej skådat sedan det holiga Krem!s brand. Grefve Teschnikow gick härpå med sina stora hundar in i slottet. Olaf måste följa honom. Intendenten Seminafski fick i uppdrag, att under natten bevuka den unge herren, så att han ej aflägsnade sig ur slottet. Kl. 8 följande morgon skulle rebellen Simonowicz uppkallas till slottet; kl. 9 skulle exekutionsklockan ringa, ingen själ fick saknas på platsen, tillochmed de sjuka måste ut, naturligtvis skulle flickan vara der. Sådan var den gamle grefvens befallning. Grefve Olaf sjönk, gripen af feber, ned på sin säng; han tillbragte en sömnlös natt; han visste, att hans far kunde på ett förfärligt sätt hålla ord. På slaget 8 var Simonowicz i slottet. Grefve T. emottog honom i den stora salen, omgifven af sina sju söner; den yngste hölls med afsigt undan. — Min son, ropade grefven då Simonowicz inträdde, se der är den hunden, den eländiga åsnan, och döm sjelf. Han har sut sig i hufvudet att hans dotter skall bli min sonhustru, ha ha ha! Hvad förtjenar den hunden? Peter, jag frågar dig, och vid den helige Isak, du skall tala rent ut. Fader, ni misstar er, så allvarsamt menar han icke; han är en lifogen, och hans barn likaledes; han vet att hans barn tillhör dig, min far, och äfven mig genom din godhet, så att jag kan göra med henne hvad jag vill. Flickan har behagat mig; mer kan jag icke säga, det förbjuder vördnaden för min stränge fader. Jag har aldrig betviflat att du är förståndig; men Olaf, den pojken, har fått i sitt hufvud, tänk dig en sådan dårskap, att hon ski ll bli hans hustru. Hans hustru? frågade Peter förvånad. Hur understår gossen sig alt hysa några önskningar hos den jag älskar? Det frågar jag icke efter, fortsatte grefven, men hvad skall man göra med honom? Min far, vore jag herre, så lät jag hänga honom. Och flickan?