Ett ryskt föomiljedrama. (Ur Ostd. Post.) Den civiliserade verlden erfar sällan något om hvad som försiggår inom det ryska jätteriket, ty pressförhållandena derstädes tilllåta ej nägra obehagliga afslöjningar, och det, som samtaälsvis meddelas, utbredes vidare mer eller mindre färgadt alltefter partiståndpunkten. En opartisk berättelse om ryska förhållanden och händelser skall derför vara välkommen för hvarje bildad. Efterföljande skildring är en dylik, den är hemtad från tillförlitlig källa och låter läsaren kasta en djup blick in i den jäsningsprocess, hvari Ryssland ännu i dag befinner sig. I byn Lakno, ungefär 20 werst från Moskwa, bodde år 1862 grefve Teschnikow, en gammal sträng man med omätliga rikedomar, hvilken terroriserade sina själar på ewt sådant sätt, att han af alla fruktades såsom ett odjur: Grefve Teschvikow hade åtta söner, hvilka alla bodde på hans slott och uppfostrades i fadrene anda. De uuga grefvarne öfverbjödo -hvarandra i alla slags grofheter, en hvar utöfvade näfrätten efter bästa förmåga, så att grefve Teschnikows underhafvande ingalunda ledo brist på tyranner. Endast den yngste af hans söner, grefye Oiaf Teschnikow, hade i sig intet af sin familjs rasande element; han var en stilla och tyst ung man, som mera älskade studier, än sina bröderg vilda lefnadssätt; han var mild, vekhjertad, en verklig flicknatur. Då ryska regeringen utfärdade den ukas, som upphäfde böndernas lifegenskap, öfvergick grefve Teschnikow till oppositionens leder, d. v. s. han förklarade i adelsförsamlingarne, att han med alla honom till buds stående medel skulle försöka omintetgöra regeringens plan, och om det ej lyckades honom, skulle han heldre förstöra alla sina själar, än de skulle vinna den efterlängtade friheten. Från denna dag måste Laknos bönder utstå tttills okända marter. På byus torg anbragtes en sg. k. exekutionsklocka; så fort on lhfegen skulle afstraffas, ringdes i denna klocka; det var signalen, att samtliga innevånarne skulle utan skildnad till kön och ålder infinna sig på platsen, för att vara vittven till bestraffningarne. Det fanns dagar, då klockan ljöd tio å tjugo gånger till fasa för den ängsliga befolkningen. En tjensteman uppläste för menigheten den förbrytelse den straffskyldige begätt; denne hörde äfven på; derpå bands han till händer och fötter, och ryggen blottades. Under denna procedur måste åskådarne falla på knä och mumla en bön; sedan detta skett, började bödelsdrängarne gå med knuten löst på det värnlösa, snart bloddrypande offret. Det fanns i Lakno med dess 10,000 själar endast få, som icke på något förfärande sätt kommit i erfarenhet af sin herres onåd; bland dessa olyckliga var den gamle Simonowicz, hvars rättskaffenhet och moraliska vandel tillvunnit honom ellas aktBing. Simonowice hade i 25 år varit soldat, hade i Kaukasus genom sin tapperhet förvärfvat sig eut hederskors och derigenom, fastän ännu lifegen, intagit en mera framstående ställning i byn. BSimonowicg hade en 16-årig dotter, som han höll hjertligt af och hvars öde under de bestående förhållandena ingaf honom allvarliga farhågor. Under det de andra lifegna dränkte sina sorger och tankar, om de hade några sådana, i bränvin, var Simonowica en ytterst måttlig och nykter man, som endast sällan syntes till på värdshuset och då han visade sig der, intog hedersplatsen samt för de församlade bekanta förtäljde sina marcher frum och tillbaka genom verlden, om Italien och Fankrike, om Suwarow och Paskiewicz, om Bonaparte och Janitscharerna. De andra hörde uppmärksamt på honom, de sågo i fader Simonowiez en lärd, som sköt vida öfver sjelfva popen. Grefve Teschnikow såg i den gamle soldaten en propagandist, hvilken inproppade ett farligt element i bondskallarne, och han förbjöd honom flera gånger att berätta sina historier, men SimonoWiez kom nästan ofrivilligt alltid åter till si