Ett ryskt föomiljedrama.
(Ur Ostd. Post.)
Den civiliserade verlden erfar sällan nå-
got om hvad som försiggår inom det ryska
jätteriket, ty pressförhållandena derstädes till-
låta ej nägra obehagliga afslöjningar, och det,
som samtaälsvis meddelas, utbredes vidare mer
eller mindre färgadt alltefter partiståndpunk-
ten. En opartisk berättelse om ryska förhål-
landen och händelser skall derför vara väl-
kommen för hvarje bildad. Efterföljande skil-
dring är en dylik, den är hemtad från till-
förlitlig källa och låter läsaren kasta en djup
blick in i den jäsningsprocess, hvari Ryssland
ännu i dag befinner sig.
I byn Lakno, ungefär 20 werst från
Moskwa, bodde år 1862 grefve Teschnikow,
en gammal sträng man med omätliga rikedo-
mar, hvilken terroriserade sina själar på ewt
sådant sätt, att han af alla fruktades såsom
ett odjur: Grefve Teschvikow hade åtta sö-
ner, hvilka alla bodde på hans slott och upp-
fostrades i fadrene anda. De uuga grefvarne
öfverbjödo -hvarandra i alla slags grofheter,
en hvar utöfvade näfrätten efter bästa förmå-
ga, så att grefve Teschnikows underhafvande
ingalunda ledo brist på tyranner. Endast den
yngste af hans söner, grefye Oiaf Teschnikow,
hade i sig intet af sin familjs rasande ele-
ment; han var en stilla och tyst ung man,
som mera älskade studier, än sina bröderg
vilda lefnadssätt; han var mild, vekhjertad, en
verklig flicknatur.
Då ryska regeringen utfärdade den ukas,
som upphäfde böndernas lifegenskap, öfvergick
grefve Teschnikow till oppositionens leder, d.
v. s. han förklarade i adelsförsamlingarne, att
han med alla honom till buds stående medel
skulle försöka omintetgöra regeringens plan,
och om det ej lyckades honom, skulle han
heldre förstöra alla sina själar, än de skulle
vinna den efterlängtade friheten.
Från denna dag måste Laknos bönder
utstå tttills okända marter. På byus torg
anbragtes en sg. k. exekutionsklocka; så fort
on lhfegen skulle afstraffas, ringdes i denna
klocka; det var signalen, att samtliga inne-
vånarne skulle utan skildnad till kön och ål-
der infinna sig på platsen, för att vara vitt-
ven till bestraffningarne. Det fanns dagar, då
klockan ljöd tio å tjugo gånger till fasa för
den ängsliga befolkningen. En tjensteman
uppläste för menigheten den förbrytelse den
straffskyldige begätt; denne hörde äfven på;
derpå bands han till händer och fötter, och
ryggen blottades. Under denna procedur må-
ste åskådarne falla på knä och mumla en bön;
sedan detta skett, började bödelsdrängarne gå
med knuten löst på det värnlösa, snart blod-
drypande offret. Det fanns i Lakno med dess
10,000 själar endast få, som icke på något
förfärande sätt kommit i erfarenhet af sin
herres onåd; bland dessa olyckliga var den
gamle Simonowicz, hvars rättskaffenhet och
moraliska vandel tillvunnit honom ellas akt-
Bing. Simonowice hade i 25 år varit soldat,
hade i Kaukasus genom sin tapperhet förvärf-
vat sig eut hederskors och derigenom, fastän
ännu lifegen, intagit en mera framstående
ställning i byn. BSimonowicg hade en 16-årig
dotter, som han höll hjertligt af och hvars
öde under de bestående förhållandena ingaf
honom allvarliga farhågor. Under det de an-
dra lifegna dränkte sina sorger och tankar,
om de hade några sådana, i bränvin, var
Simonowica en ytterst måttlig och nykter man,
som endast sällan syntes till på värdshuset
och då han visade sig der, intog hedersplat-
sen samt för de församlade bekanta förtäljde
sina marcher frum och tillbaka genom verlden,
om Italien och Fankrike, om Suwarow och
Paskiewicz, om Bonaparte och Janitscharerna.
De andra hörde uppmärksamt på honom,
de sågo i fader Simonowiez en lärd, som sköt
vida öfver sjelfva popen. Grefve Teschnikow
såg i den gamle soldaten en propagandist,
hvilken inproppade ett farligt element i bond-
skallarne, och han förbjöd honom flera gån-
ger att berätta sina historier, men Simono-
Wiez kom nästan ofrivilligt alltid åter till si-