sättas i främsta rummet såsom mera öfverensstämmande med rätta förhållandet. I samma tonart, ingalunda främmande för hvad man fått höra på Riddarhuset och kan se i dess protokoller, är den följande punkten, att tyngden af obehaget att medverka till representationsförslagets förkastande, bör bäras lätt i jemförelse med förebråelsen att hafva bidragit till omhvälfningen af ett statsskick, som utgör den enda säkra garantien för konungamaktens och dess trognaste bundsförvandts, Adelns, framtida bestånd. Man har kanske något vidlyftigt ansctt sig böra genomgå alla hufvndsatserna i cirkuläret, för att kunna tydligt visa att det icke innefattar någonting annat, än just det som utgör kärnan i den gamla konservatismens och den sig såkallande historiska skolans program emot tidsandan, Men äfven uti de i år utgifna brochyrerna emot representationsförslaget skall, om man granskar dem punkt för punkt, grundmeningen befinnas vara densamma som i cirkuläret, blott med den skilnaden, att det sedvare är mera uppriktigt. Ty författarne till dessa brochyrer erkänna visserligen, att det närvarande representationssättet behöfde förändras: — de vidgå sjelfskrifvenhetens olämplighet; men månne de på något enda ställe erkännt orättvisan deraf att två klasser, som, qvinnor och barn inberäknade, tillsammans knvapt utgöra mer än ;4,-del af landets befolkning, och hvars flertal består af löntagare, likväl skola hafva hälften i den beskattningsmakt som bestämmer om lönerna och beskattningen? Enhvar som läser cirkuläret inser genast, att det ifrån början till slut innehåller endast påståenden om sådant som skulle behöfva bevisas; men det är ingenting ovanligt, utan fastmer en nödvändighet att dristigt gå på med sådana, då man saknar verkliga skäl och ändå vill behålla öfverhanden. Det finnes icke heller något uti innehållet som ger ledning att misstänka, att det icke utgått ifrån en verklig öfvertygelse. Och visar det sig icke ofta att denna är varmast hos dem som till ytterlighet vilja förfäkta fözeträdesoch uteslutande rättigheter eller som träda upp för bevarande af den såkallade gamla goda tidens inrittningar emot alla nyheter. Sådant har förhållandet tvärtom alltid varit. Sjelfve den gamle Riddaren Don Quichotte af La Mancha var en mycket hederlig man, och Don Ranudo de Colibrados, om hvilken man läser i Holbergs Danske Skueplads, var lifvad af en religiös öfvertygelse om adelskapets nödvändighet såsom ett vilkor för samhällets bestånd. Sådana typer representera naturligtvis ytterligheterna, men det är dock intet tvifvel om att en del ledamöter af adeln härstädes ännu finnas, hos hvilka hela det föreställningssätt som framträder i cirkuläret utgör en religion, hvars dogmatik på ett talande sätt framträder i ifrågavarande cirkulär; icke heller ligger det något oerhördt i den tanken, att de som lefva i dessa föreställningar, hvilka man i Tyskland karakteriserat med namnet junkerdöme, ause såsom något vanhederligt, som det också i sjelfva verket icke är, att uppköpa Riddarhusfullmakter för att hafva till disposition åt sina anhingare vid omröstningen. Adelsman som ämnar rösta för det kungliga representationsförslaget.