mms
vudet tätt intill väggen. Roger deremot reste
sig till hälften upp och sade:
— Hör på bara! Nu dröjer det inte länge,
förrän solen går upp.
Ett skott smällde, och den gamla spegeln,
som prydde eldstaden i rummet, splittrades
ögonblickligt i tusen bitar. Den hade blifvit
träffad af en kula, som i förbifarten krossat
en fönsterruta.
Snabbare än blixten störtade sig Mornaix
öfver Roger och kastade omkull honom på
golfvet. Det var i grefvens tid denna manö-
ver utfördes. Två andra skott dåvade nästan
samtidigt. Lampan slogs i kras, och Trygg-
stödet på den stol, hvarpå Roger suttit, gick
i stycken.
Straxt derefter blef buller och rörelse i
trädgården. Hunden Turk tjöt, man hvisslade
och sprang; från långt håll hördes Malgache
med hög röst ropa:
— Hitåt !
Emellertid rådde ett halfdunkel i kam-
maren, der de båda barndomsvännerna voro;
ty naturligtvis hade lampan slocknat och ännu
var det icke fullt ljust ute.
Besynnerligt var, att Naranja icke ropade
på Robert; det såg nästan ut som om hon
sof i ro, oaktadt det plötsliga bullret och skot-
ten. Mornaix fattade sin studsare och sprang
till dörren. Innan han gick ut, sade han:
— Stanna qvar här! Lemna icke rummet
under någon förevändning. Kom ihåg, du har
den ansvarsfullaste posten!
Derpå rusade han utför trappan.
Roger hörde ljudet af steg, som alltmer
och mer aflägsnade sig. Tuppar golo gäckande