att få tala vid portvakten för att få hans saker hemtade. När den sistnämde kom upp, skyndade jag att säga till honom: Bär detta bref på posten, jag går i alla fall förbi jernbanstationen och kan då sjelf medtaga herrns saker. Sålunda var nu ryssen ingvarterad i hotellet, utan att vi hade väckt det minsta uppseende. På aftonen kom jag tillbaka för att aflösa den andre agenten, som under tiden hade bevakat honom. Jag bestälde vatten, socker, citroner, rhom och is för att framkalla en gladare sinnesstämning och försökte sedan alla öfvertalningens medel för att öfvertyga min fånge om det omoraliska och gagnlösa i hans förehafvande, men förgäfves; jag hade icke ens kunnat förmå honom att uppgifva sin kamrats namn, när jag den följande morgonen 1 min ordning blef afiöst. Faran var således ännu blott till hälften undanröjd, och vi måste taga våra mått och steg med afseende på den andre officern, hvilken vi hittills icke hade lyckats få reda rå. Det enda medel, som syntes .oss ännu kunna leda till målet, var att bevaka Frankfurt -Königsberger-bangården. Vi uppstälde der tio af våra landsmän och några man af Berlinerpolisen, som stodo i vår sold, och framemot aftonen gick jag sjelf dit för att inspektera vakterna, försedd med mitt stora, blå paraply, som städse gaf mig ett allt annat än misstänkt utseende. Jag gick af och an i väntsalarne, liksom om jag varit en af de många resande, som här pläga infinna sig hela timmen före tågets afgång, och var just inbegripen i ett samtal med engelske vicekonsuln, hvilken hade igenkänt mig, när vår man infann sig. I ett ögonblick var det öfverenskomna tecknet gifvet, den medsammansyvurne öfvermannad och kastad i en vagn. Medan detta försiggick, hörde jag huru en portvakt sade till en annan: Den der har allt försummat att betala sin räkning! Jag satte mig upp i vagnen bredvid ryssen, som mitt folk hade bundit, och uttog för säkerhets skull skotten ur den sexdubbla revolver han hade gömd i sin bröstficka. En qvartstimme senare kom storfursten, åtföljd af en broder till konungen af Preussen och ryska sändebudet, till bangården, och då han några minuter derefter reste derifrån med tåget, anade han väl svårligen, att en polack och dertill en af hans bittraste fiender nyss hade räddat hans lif.