Avi UC, HOI Hal varv vpptv AVI lUlvcvL I Har
turen.
Ryska storfarsten Constantins
lif räddadt af Polackar.
I en tysk tidningsföljetong har en f. d.
kommissarie i polska nationalregeringens tjenst
under sigvaturen NV. skildrat huru han en
gång omintetgjorde ett i Berlin af tvenne ry-
ska officerare tillämnadt attentat mot ryske
storfursten Constantin. Hans berättelse lyder
sålunda :
Vid min återkomst från Stockholm, dit
jag hade begifvit mig i egenskap af agent för
polska nationalregeringen, erhöll jag befallning
tt i Berlin afvakta vidare order. Jag ditkom
förra året i mars och tog mig en anspråkslös
bostad vid en aflägsen gata, der jag bodde
trygg under skyddet af ett svenskt namn och
ett svenskt pass. Mitt förnämsta tidsfördrif
bestod i att läsa tidningarna på Caf Sparg-
napani, der alltid en mängd främlingar från
alla verldens länder sammanträffade. Polackar
såg jag der ofta, stundom äfven ryska spioner,
hvilka dock utan att ana det å sin sida beva-
kades af det polska nationalpartiets agenter.
Jag undvek att någonsin närma mig de öfriga
läsarne, ty jag behöfde för min säkerhet iakt-
taga all möjlig tillbakadragenhet; för att icke
förråda mig, läste jag också aldrig polska eller
ryska tidningar.
En morgon kom polska nationalregerin-
gens kommissarie helt förskräckt och blek och
berättade för mig, att ryske kejsarens broder,
storfursten Constantin, ämnade resa öfver Ber-
lin till Petersburg och att tvenne f. d. ryska
officerare, som på sednare tiden hade tjenat i
den polska insurrektionens led, hade för afsigt
att här utföra ett attentat mot storfurstens
lif för att hämnas tre af sina bästa kamrater,
hvilka dezune låtit skjuta i Polen. Berittelsen
föreföll mig i början otrolig, men då sages-
mannen var en af våra agenter, till hvilken
jag satte full lit, och han dessutom framlade
omständliga detaljer, kunde jag icke längre
tvifla på hvad jag hört. Vi voro i stor be-
störtning. Att låta attentatet lyckas — och
otvifvelaktigt skulle det lyckas, om det finge
komma till ett försök — hade varit att gifva
Polens fiender ett nytt tillfälle till de afsky-
värdaste beskyllningar och det hätskaste för-
tal. Å andra sidan kunde vi icke tänka på
att förråda de båda ryssarne, som ju trodda
sig handla i vårt folks intresse. Allt hvad vi
företogo oss måste säledes nogu beräknas och
utföras med den största försigtighet för att
ej förråda tillvaron af en polsk organisation i
Berlin ; för öfrigt kände vi desse officerare en-
dast till utseendet. Under trenne dagar voro
jag och en annan agent sysselsatta med att
genomleta Berlin från dess ena ända till den
andra, besökande alla kafeer, balsalonger och
teatrar, utan att finna våra män. Först den
fjerde dagen fingo vi sigte på en af dem,
åkande i en droska; vi följde efter honom i
vagn och sågo med förvåning att han höll
utanför ryska legationens hotel. Jag gick ef-
ter honom uppför trappan och hörde portvak-
ten svara: Hans höghet lemnar Berlin i mor-
gon afton kl. 10. Ryssen tycktes nöjd med
svaret, och i detsamma han vände sig för att
gå, sade jag plötsligt till honom: Min herre,
ni är rysk officer, ni har tjenat i polska ar-
m6en och ni har uppgjort en plan att i mor-
gon afton mörda storfursten Constantin. An-
tingen följer ni mig genast till polske kom-
missarien, eller låter jag första preussiska vakt
arrestera oss bådar,
Mannen bleknade och skyndade ned till
gin droska för att söka komma undan, men
min kamrat hade redan tagit plats i densam-
ma. Vi foro nu till Hötel du Nord, der kom-
missarien bodde, men denne var olyckligtvis
icke hemma. Vi väntade mer än en timme
innan han hemkom. Ryssen, som dittills icke
hade sagt ett enda ord — han var en ung,
blond man, 24 eller 25 år gammal — svara-
de icke heller på någon af kommissariens frå-
gor, utan teg och tuggade spetsarne af sina
mustascher. — Jag kan icke tvinga er att
tala, sade slutligen kommissarien otålig, men
ni kommer under tvenne dagar icke att lem-
na detta hotel. En af er — han vände sig
härvid till oss — skall stanna hos denne
herre och icke lemna honom ur sigte. Söker
han att fly, måste ni med ert lif ansvara att
han qgvarhålles, och i nödfall låta häkta er
jemte honom. Sedan denna anordning var
gjord, ringde han och tillsade den inträdande
UNNassaren OM ett rum Åt gin vän gamt had