sta delen af året vistas ute på öppna sjön,
hemtande sin föda från ett djup af många fam-
nar, utan till och med skyr att flyga öfver
landtungor, går han dock underfortplantnings-
tiden temligen långt in i vikar och fjordar
Ehuru han är skygg och vild till sin art, bort-
lägger han dock under nämnda tid detta lynne.
framför allt blir honan förtrolig med menni-
skan. Hon blir till hälften husfogel, väljer
sin häckplats i menniskoboningarnas närhet,
ja, någon gång inne i dessa och tyckes ej veta
af någon fara.
Ingen fogel lifvar så, som ejdern, de öds-
liga skären. Hanens, gudungens, dofva lock-
ljud höres vida omkring under parningstiden;
efter dennas slut, när hanarne i flockar eller
rader simma kring honornas häckstä!len, förete
de en den präktigaste anblick. På en gång
mjuka och glänsande sticka deras färger af så
väl mot de dunkla vågorna. Jagkiänner ej,
säger Alfred Brehm, någon simfågel, som har
vackrare drägt än ejderhanen. Och när om-
sider hanarne draga siv kos, kommer ungej-
dern, som ännu ej börjat tänka på familjeom-
sorgerna, och svärmar omkring i tillvarons lust,
der honorna ha sina häckställen. Till sist sam-
las de alla ute på det svallande hafvet.
Allt detta — lägg härtill det verldsbe-
kanta dunet — omger ejdern med ett poctiskt
skimmer; icke ett sken, utan en verklighet
för den, som har ögat öppet för lifvet i na-
turen.