Foville skola undersöka ert sinnestillstånd, och
bekräftas min åsigt, så kommer ni på ett dår-
hus. Läkarne kommo. Och de icke blott
bekräftade att jag led af räsonnerande mono-
mani, af inbillning att vara en utmärkt man,
utan de gjorde ännu mer. Enligt deras intyg
led jag också af lamhet i min högra arm och
högra fot, af en ofrivillig ryckning från ven-
stra ögat till venstra örat, en ryckning som
upprepas trettio gånger i minuten, samt af
half lamhet i tungan, ett svårt ondt som blott
kunde förvärras och måste fortfara till min
död. Nåväl, mina herrar! Ni se sjelfva huru
min tunga är förlamad och huru ryckningarne
gå mellan mitt venstra öga och mitt venstra
öra. Och vore doktor Tardieu närvarande, så
skulle jag med ett kraftigt argument i hans
ansigte bevisa att, om lamheten någonsin exi-
sterat i min arm, den åtminstone icke varit
obotlig. (Allmän munterhet.) Och vet ni,
mina herrar, hvaruti beviset för mitt äregirig-
hets-vansinne bestod? Jo, deruti att jag, en
advokat, år 1856 skref på ett bref till en
vän: Jag hoppas att en gång möjligen bli
stafbärare i Pariser-advokat-kammaren. Är
det måhända mindre vansinnigt och mera mo-
raliskt att drömma att man skall bli minister
derigenom att man deltager i statens ruin och
frihetens undertryckande?
Jag fördes således till Charenton. Om
man i Österlandet ville befria sig från en per-
son, så skickade man till honom ett silkes-
snöre, i Spanien ställde man honom inför in-
qvisitionen, på Borgias tid gaf man honom
gift eller lät en bravo mörda honom. I Frank-
rike, framåtskridandets land, under Napoleon
ITII:s regering, uppfann hr Billault metoden
att öfverlemna den misshaglige åt dårhus-
läkarne. Det fattades blott att Billault toge
patent på uppfinningen.
I Charenton betalade hr Billault min pen-
sion, icke af barmhertighet, utan för att öka
mitt lidande. Det finnes nemligen tre klasser
i Charenton. Billault satte mig i den tredje.
Förgäfves erbjöd sig min familj att betala pri-
set för andra klassen; det blef förvägradt. Jag
måste vaken och sofvande lefva i samma rum
med vansinniga. Medeltidens tortyr, som kros-
sade offrens leder, är ett intet mot denna tor-
tyr som plågar själen till döds, och om det
funnes en politisk inqvisition, hvarvid dårhus-
läkarne fungerade såsom domare, så är jag
öfvertygad att hr Tardieus offer skulle åstad-
komma mycket mer än Torquemadas. Man
gaf mig icke en bok, icke en penna, icke bläck,
utan måste jag, ensam klok, tillbringa hela dagen
sysslolös ibland vansinniga. Och likväl hyste
öfverläkaren medlidande med mig. Jag märkte
det på hvad jag hade att utstå af hans vika-
rie under de tre veckor som han hade permis-
sion. Förmodligen ville denne visa sin ifver
och hos ministern förtjena sig en titel eller
en orden, ty plötsligt befallte han att föra mig
in i senaten. Väktarne ha gifvit detta namn
åt den afdelning, der de dårar förvaras, hvilka
zxenom ålder eller fullständig själsfrånvaro äro
cförmögne att sjelfve äta, kläda sig och för-
rätta de vanligaste funktioner. Vistandet der
är så ohyggligt och vämjeligt, att sjelfva vak-
tarne heldre afslå den erbjudna högre betal-
nicvgen, till och med heldre låta transportera
sig till afdelningen för de vildsinta dårarne,
än de tjenstgöra på denna afdelning. Och
der fick jag vara qvar tills öfverläkarens åter-
komst befriade mig derifrån.
Under denna tid hade min sak likväl
väckt uppseende. Statsrådet Dubois och en
hög personlighet (prins Napoleon) hade hört
omtalas att Billault på dårhuset qvarhöll en
person, som alls icke var vansinnig. Dessa
höga personer förklarade att de ville öfver-
tyga sig genom att sjelfve göra ett besök på
dårhuset. Besöket uteblef icke länge, och de
båda herrarne begärde att få se mig, Sandon ;
men då hade man den djerfheten att föreställa
dem en vansinnig och till hälften lam man,
sägande act det var Sandon. Prinsen ställde
ungefär tjugo frågor till idioten, men erhöll
icke ett enda tilifredsställande svar, hvarefter
han tog afsked med den förklaringen att jag
verkligen var galen. Min dom var nu fälld,
och jag måste till min död qvarblifva bland
de vansinniga.
En dag gjorde jag första läkaren de häf-
tigaste förebråelser för det han icke gjorde
något för min befrielse. Han svarade icke ett
ord, utan tillsade blott vaktaren att föra mig
till sitt rum kl. 2. — Då jag kom in till ho-
nom gick han emot mig och lade sin hand på
min axel, sägande: Arma, olyckliga man, ni
vredgas på mig och beskyller mig att stå i
komplott med er bödel. Hvilket intresse skulle
jag väl ha utaf det? ... Nej, hör mig och
glöm aldrig, att om jag hade kunnat lockas
af guld, så skulle allt hafva varit slut för
längesedan. Vi tryckte hvarandras händer
och våra blickar gåfvo tillkänna att vi hade
förstått hvarandra.
Nedtryckt af sorg insjuknade min mor.