Foville skola undersöka ert sinnestillstånd, och bekräftas min åsigt, så kommer ni på ett dårhus. Läkarne kommo. Och de icke blott bekräftade att jag led af räsonnerande monomani, af inbillning att vara en utmärkt man, utan de gjorde ännu mer. Enligt deras intyg led jag också af lamhet i min högra arm och högra fot, af en ofrivillig ryckning från venstra ögat till venstra örat, en ryckning som upprepas trettio gånger i minuten, samt af half lamhet i tungan, ett svårt ondt som blott kunde förvärras och måste fortfara till min död. Nåväl, mina herrar! Ni se sjelfva huru min tunga är förlamad och huru ryckningarne gå mellan mitt venstra öga och mitt venstra öra. Och vore doktor Tardieu närvarande, så skulle jag med ett kraftigt argument i hans ansigte bevisa att, om lamheten någonsin existerat i min arm, den åtminstone icke varit obotlig. (Allmän munterhet.) Och vet ni, mina herrar, hvaruti beviset för mitt äregirighets-vansinne bestod? Jo, deruti att jag, en advokat, år 1856 skref på ett bref till en vän: Jag hoppas att en gång möjligen bli stafbärare i Pariser-advokat-kammaren. Är det måhända mindre vansinnigt och mera moraliskt att drömma att man skall bli minister derigenom att man deltager i statens ruin och frihetens undertryckande? Jag fördes således till Charenton. Om man i Österlandet ville befria sig från en person, så skickade man till honom ett silkessnöre, i Spanien ställde man honom inför inqvisitionen, på Borgias tid gaf man honom gift eller lät en bravo mörda honom. I Frankrike, framåtskridandets land, under Napoleon ITII:s regering, uppfann hr Billault metoden att öfverlemna den misshaglige åt dårhusläkarne. Det fattades blott att Billault toge patent på uppfinningen. I Charenton betalade hr Billault min pension, icke af barmhertighet, utan för att öka mitt lidande. Det finnes nemligen tre klasser i Charenton. Billault satte mig i den tredje. Förgäfves erbjöd sig min familj att betala priset för andra klassen; det blef förvägradt. Jag måste vaken och sofvande lefva i samma rum med vansinniga. Medeltidens tortyr, som krossade offrens leder, är ett intet mot denna tortyr som plågar själen till döds, och om det funnes en politisk inqvisition, hvarvid dårhusläkarne fungerade såsom domare, så är jag öfvertygad att hr Tardieus offer skulle åstadkomma mycket mer än Torquemadas. Man gaf mig icke en bok, icke en penna, icke bläck, utan måste jag, ensam klok, tillbringa hela dagen sysslolös ibland vansinniga. Och likväl hyste öfverläkaren medlidande med mig. Jag märkte det på hvad jag hade att utstå af hans vikarie under de tre veckor som han hade permission. Förmodligen ville denne visa sin ifver och hos ministern förtjena sig en titel eller en orden, ty plötsligt befallte han att föra mig in i senaten. Väktarne ha gifvit detta namn åt den afdelning, der de dårar förvaras, hvilka zxenom ålder eller fullständig själsfrånvaro äro cförmögne att sjelfve äta, kläda sig och förrätta de vanligaste funktioner. Vistandet der är så ohyggligt och vämjeligt, att sjelfva vaktarne heldre afslå den erbjudna högre betalnicvgen, till och med heldre låta transportera sig till afdelningen för de vildsinta dårarne, än de tjenstgöra på denna afdelning. Och der fick jag vara qvar tills öfverläkarens återkomst befriade mig derifrån. Under denna tid hade min sak likväl väckt uppseende. Statsrådet Dubois och en hög personlighet (prins Napoleon) hade hört omtalas att Billault på dårhuset qvarhöll en person, som alls icke var vansinnig. Dessa höga personer förklarade att de ville öfvertyga sig genom att sjelfve göra ett besök på dårhuset. Besöket uteblef icke länge, och de båda herrarne begärde att få se mig, Sandon ; men då hade man den djerfheten att föreställa dem en vansinnig och till hälften lam man, sägande act det var Sandon. Prinsen ställde ungefär tjugo frågor till idioten, men erhöll icke ett enda tilifredsställande svar, hvarefter han tog afsked med den förklaringen att jag verkligen var galen. Min dom var nu fälld, och jag måste till min död qvarblifva bland de vansinniga. En dag gjorde jag första läkaren de häftigaste förebråelser för det han icke gjorde något för min befrielse. Han svarade icke ett ord, utan tillsade blott vaktaren att föra mig till sitt rum kl. 2. — Då jag kom in till honom gick han emot mig och lade sin hand på min axel, sägande: Arma, olyckliga man, ni vredgas på mig och beskyller mig att stå i komplott med er bödel. Hvilket intresse skulle jag väl ha utaf det? ... Nej, hör mig och glöm aldrig, att om jag hade kunnat lockas af guld, så skulle allt hafva varit slut för längesedan. Vi tryckte hvarandras händer och våra blickar gåfvo tillkänna att vi hade förstått hvarandra. Nedtryckt af sorg insjuknade min mor.