garen I demokratiens sal. Man förde mig till denna demokratiska sal, ett ofantligt stort rum der 2—300 vagabonder af Paris afskum rörde sig. Mitt uppträdande i detta sällskap gjorde sensation. Hvar och en nalkades för att känna på mig och håna mig. Jag led förfärligt af dessa menniskors råa skämt, Kl. 6 instack en fångvaktare maten genom ett fönster. Liksom ett band uthungrade svin störtade de sig öfver de trädskålar hvari soppan servarades. Jag stadnade qvar i min vrå. Då bar en utaf dem till mig min skål. I samma ögonblick jag skulle taga emot den låtsade han som om han ville släppa dit något från sin näsa. Den aftonen åt jag intet. Dagen derpå hemtade jag sjelf min-skål, ty jag var hungrig. Sålunda tillbragte jag tolf dagar, under hvilka jag utgjorde en skottafla för rått skämt, blef knuffad och ryckt i öronen, utan att jag vågade röra någon af dessa menniskor eller klaga på dem. Dagarne voro ändå driigliga. Men nätterna! I sin beskrifning på helvetet har Dante icke hittat på något så förskräckligt. Man måste sofva påklädd vid hvarandras sida på en sned trädbänk och under ett gemensamt täcke. Jag plågades till döds af ohyra och nödgades på alla håll höra och se de afskyvärdaste laster utöfvas. Det var Onan, Sodom och Gomorrha! O min Gud, hvad jag led! (Vid dessa ord, som framkallade ett utrop af allmän afsky, förkunnar presidenten tidningarnes referenter, att rättegången icke får publiceras.) Efter dessa elfva dagars förlopp fördes jag ånyo inför chefen för säkerh-t-polisen. : Han frågade mig med minen af en triumfu: r om jag fått nog, och lät derefter bortleda mg af två polisbetjenter. Jag kunde omöjligt tro att det i Frankrike kunde vara tillåtet att tvärtemot alla lagar hålla en menniska instängd och häktad endast derför att heunes mnirvaro i Paris var obehaglig för en minister. Jag var ung och intelligent, eller ansågs åtminsone derför, och var fast besluten att icke tåla denna behandling. Jag inlemnade till senaten en petition mot Billault, som naturligtvis blef utan verkan, och lät genom Dubois inlemna en ansökan till statsrådet om tillstånd att få anställa rättegång mot Billault. Sjelf vistades jag i Pelletier hos min moder. En månad derefter emottoz jag kallelse att inställa mig hos ransakvingsdomaren i Paris. Jag ville resa, men rn mor besvor mig. att icke fara till Paris. Om natten tog hon mina penningar ur mitt skribord och af brist på mynt kunde jag ej anträila resan. Hon skref till hr de Laguerronitre för att fråga honom till råds. Han uppmanade henne att till hvad pris som helst sätta sig emot min afresa, ty polis:n var i stånd till allt, till och med att döda mig. Jag reste icke. Åtta dagar efter det jag cmottog kallelsen infunno sig två polisbetjenter från Paris, ryckte mig, mniära nog sjelf gråtande öfver min mors smärta, ur armarne på den olyckliga, som under snyftningar ropade efter mig: Stackars barn, jag får icke mera återse dir, ty dessa röfvare skota bringa dig om lifvet! Hon hade till hälften rätt, ty jag fick icke mera återse henne. (Forts.)