garen I demokratiens sal. Man förde mig
till denna demokratiska sal, ett ofantligt
stort rum der 2—300 vagabonder af Paris
afskum rörde sig. Mitt uppträdande i detta
sällskap gjorde sensation. Hvar och en nal-
kades för att känna på mig och håna mig.
Jag led förfärligt af dessa menniskors råa skämt,
Kl. 6 instack en fångvaktare maten genom ett
fönster. Liksom ett band uthungrade svin
störtade de sig öfver de trädskålar hvari soppan
servarades. Jag stadnade qvar i min vrå. Då
bar en utaf dem till mig min skål. I samma
ögonblick jag skulle taga emot den låtsade
han som om han ville släppa dit något från
sin näsa. Den aftonen åt jag intet. Dagen
derpå hemtade jag sjelf min-skål, ty jag var
hungrig. Sålunda tillbragte jag tolf dagar,
under hvilka jag utgjorde en skottafla för rått
skämt, blef knuffad och ryckt i öronen, utan
att jag vågade röra någon af dessa menniskor
eller klaga på dem. Dagarne voro ändå driig-
liga. Men nätterna! I sin beskrifning på hel-
vetet har Dante icke hittat på något så för-
skräckligt. Man måste sofva påklädd vid hvar-
andras sida på en sned trädbänk och under
ett gemensamt täcke. Jag plågades till döds
af ohyra och nödgades på alla håll höra och
se de afskyvärdaste laster utöfvas. Det var
Onan, Sodom och Gomorrha! O min Gud, hvad
jag led! (Vid dessa ord, som framkallade ett
utrop af allmän afsky, förkunnar presidenten
tidningarnes referenter, att rättegången icke
får publiceras.) Efter dessa elfva dagars för-
lopp fördes jag ånyo inför chefen för säker-
h-t-polisen. :
Han frågade mig med minen af en trium-
fu: r om jag fått nog, och lät derefter bort-
leda mg af två polisbetjenter. Jag kunde
omöjligt tro att det i Frankrike kunde vara
tillåtet att tvärtemot alla lagar hålla en men-
niska instängd och häktad endast derför att
heunes mnirvaro i Paris var obehaglig för en
minister. Jag var ung och intelligent, eller
ansågs åtminsone derför, och var fast besluten
att icke tåla denna behandling. Jag inlem-
nade till senaten en petition mot Billault, som
naturligtvis blef utan verkan, och lät genom
Dubois inlemna en ansökan till statsrådet om
tillstånd att få anställa rättegång mot Billault.
Sjelf vistades jag i Pelletier hos min moder.
En månad derefter emottoz jag kallelse att
inställa mig hos ransakvingsdomaren i Paris.
Jag ville resa, men rn mor besvor mig. att
icke fara till Paris. Om natten tog hon mina
penningar ur mitt skribord och af brist på
mynt kunde jag ej anträila resan. Hon skref
till hr de Laguerronitre för att fråga honom
till råds. Han uppmanade henne att till hvad
pris som helst sätta sig emot min afresa, ty
polis:n var i stånd till allt, till och med att
döda mig. Jag reste icke. Åtta dagar efter
det jag cmottog kallelsen infunno sig två po-
lisbetjenter från Paris, ryckte mig, mniära nog
sjelf gråtande öfver min mors smärta, ur ar-
marne på den olyckliga, som under snyftningar
ropade efter mig: Stackars barn, jag får icke
mera återse dir, ty dessa röfvare skota bringa
dig om lifvet! Hon hade till hälften rätt,
ty jag fick icke mera återse henne.
(Forts.)