icke förstår allt. Vore det endast fråga om
att komma helbregda till kusten och öfver
oceanen, vore planen god. Jag har nog tänkt
på att gå till väga så der, jag också; jag har
insett, att det skulle medföra en viss säker-
het att färdas helt oförtäckt. Men ginge det
bra i början, blefve det säkerligen så mycket
sämre på slutet. Folkhoparne och gaslyktor-
na skulle minsann inte följa oss till Austra-
liens öknar.
— Hvad för slag? utbrast Roger. Jag
trodde, det var i Mexico som ...
— Nej, visst inte, afbröt honom Mornaix.
Det är en lång och sällsam historia, som jag
icke ännu, sedan vi träffades, kommit mig för
att berätta dig. Du vet bara så mycket, att
du kunnat fatta anledningen till vårt besyn-
nerliga sätt att färdas från Paris hit. Det
var den sista länken i en hel kedja af för-
sigtighetsmått och knep af alla slag. Men
tyvärr! alla snaror som vi utlagt ha våra
fiender hoppat öfver i ett språng. De ha
smugit sig efter oss som ormar. Om de den-
na gång blifvit förda på villospår, vetjag inte;
men innan daggryningen veta vi det bestämdt.
I det der huset vid Montaigne-alln i Paris
fanns för tillfället ett verkligt lik, en verklig
likkista. Alla yttre formaliteter vid begrafninz
gar hade blifvit iakttagna, och säkert är att
Pariserpolisens bästa spårhundar skulle ha blif-
vit lurade af min list ; men de der äro värre
än f-n sjelf. Miguel sade nyss, att han kän-
de på sig att de äro i närheten, och det är
sällan, Miguel bedrager sig. Måhända är den
långa pjesen nu nära sin upplösning.