jag till Havre. Hvad skola då de värda vildarne göra? Tåget sätter af i ilande fart, och fem timmar sednare befinner jag mig vid kusten. Jag påträffar der en jättelik ångare, öfverfull af passagerare, och som är färdig: att afgå. Jag tar två hyttbiljetter och följer med. Om nu så lyckligt är, att mina vildar inte hinna ombord, innan fartyget afgår, så kan jag lugnt säga adjö åt dem. Komma de med, så behöfs bara, att jag hviskar några ord åt kaptenen och i värsta fall ger honom en femhundrafrancs-sedel. Han drar då nog försorg om, att vi inte bli ofredade under resan. När vi sen komma till guldtunnornas, skallerormarnes, tigrarnes, stråtröfrarnes och äfventyrens land, då... ja då få vi se till, hur vi må kunna reda oss. Då börjas leken : lura eller luras, döda eller dö. Du eller jag! som det gick till i skolan i verlden, bara med den skillnaden, att man begagnar knifvar eller pistoler i stället för knytnäfvar. Ge fyr bara! Jag tror Thomas Stone inte hade så orätt, i hvad han sade om mig. Man dödar för att icke sjelf bli dödad. Den som kan springa bra och sigta bra, behöfver då inte dö. Det är visserligen ej särdeles trefligt attta lifvet af folk, men — nöden har ingen lag. Sedan uppsöker man i all fred och ro sin guldsandstunna reser tillbaka till Frankrike och köper det ståtliga godset. . Se der det program jag föreslår. Roger hade talat med värma och öfvertygelse. Sedan han tystoat förblef Mornaix sittande en stund tyst och orörlig. — Det ligger sanning i det der, sade han slutligen; mena allt är icke sannt, emedan du