jag till Havre. Hvad skola då de värda vil-
darne göra? Tåget sätter af i ilande fart, och
fem timmar sednare befinner jag mig vid ku-
sten. Jag påträffar der en jättelik ångare, öf-
verfull af passagerare, och som är färdig: att
afgå. Jag tar två hyttbiljetter och följer med.
Om nu så lyckligt är, att mina vildar inte
hinna ombord, innan fartyget afgår, så kan
jag lugnt säga adjö åt dem. Komma de med,
så behöfs bara, att jag hviskar några ord åt
kaptenen och i värsta fall ger honom en fem-
hundrafrancs-sedel. Han drar då nog försorg
om, att vi inte bli ofredade under resan. När vi
sen komma till guldtunnornas, skallerormarnes,
tigrarnes, stråtröfrarnes och äfventyrens land,
då... ja då få vi se till, hur vi må kunna reda
oss. Då börjas leken : lura eller luras, döda eller
dö. Du eller jag! som det gick till i sko-
lan i verlden, bara med den skillnaden, att
man begagnar knifvar eller pistoler i stället
för knytnäfvar. Ge fyr bara! Jag tror Tho-
mas Stone inte hade så orätt, i hvad han
sade om mig. Man dödar för att icke sjelf
bli dödad. Den som kan springa bra och
sigta bra, behöfver då inte dö. Det är vis-
serligen ej särdeles trefligt attta lifvet af folk,
men — nöden har ingen lag. Sedan uppsö-
ker man i all fred och ro sin guldsandstunna
reser tillbaka till Frankrike och köper det
ståtliga godset. . Se der det program jag fö-
reslår.
Roger hade talat med värma och öfver-
tygelse. Sedan han tystoat förblef Mornaix
sittande en stund tyst och orörlig.
— Det ligger sanning i det der, sade han
slutligen; mena allt är icke sannt, emedan du