sakna bäde hederskäovsla och religion, dåiga,
omoraliska menniskor, skurkar med ett ord;
de heta så och så, de se så och så ut, och
de förfölja mig, hvart jag tar vägen, synbar-
ligen i afsigt att röfva ifrån mig min hustru
för att genom henne komma i besittning af
sextiofyra millioner francs?; hvad tror du då
den värde tjenstemannen skulle svara mig?
— Han skulle bestämdt tro, att du vore
tokig.
— Just sådan är också min tanke...
Ber du nu att Naranja och jag måste låta oss
jagas likasom harar af hundar, fastän vi be-
finfa oss i det civiliserade Frankrike och i
det nittonde seklet, samt ehuru vi öfverallt
träffa på gensdarmer och, om Gud vill, ha en
notarie i sällskap.
— Ännu inte notarie, suckade Roger;
och hvem vet om inte her: Piedanviel afyttrar
kontoret till den andre skritvaren i stället för
mig? ... Men din affär är vigtigare än min...
— Jaså, du tycker det? genmälde Mor-
naix ieke utan en viss bitterhet.
Roger låtsades icke märka det ironiska i
hans ton.
— Ja, det är ju helt naturligt, att en
polistjensteman icke skulle egna mycken upp-
märksamhet åt en så osannolik roman. BSå-
dana der saker kunna väl då och då passera
bland vildarne i nya verlden, men aldrig j
trakten kring Paris. Våra poliskommissarier
ha minsann annat att göra än att se till att
ej guldtunnor, som äro nedgräfda i jorden tre
tusen mil från deras tjenstgörings-ort, bli bort-
stulna. i
-— Det är lyckligt för dem att de slippa
oe