sakna bäde hederskäovsla och religion, dåiga, omoraliska menniskor, skurkar med ett ord; de heta så och så, de se så och så ut, och de förfölja mig, hvart jag tar vägen, synbarligen i afsigt att röfva ifrån mig min hustru för att genom henne komma i besittning af sextiofyra millioner francs?; hvad tror du då den värde tjenstemannen skulle svara mig? — Han skulle bestämdt tro, att du vore tokig. — Just sådan är också min tanke... Ber du nu att Naranja och jag måste låta oss jagas likasom harar af hundar, fastän vi befinfa oss i det civiliserade Frankrike och i det nittonde seklet, samt ehuru vi öfverallt träffa på gensdarmer och, om Gud vill, ha en notarie i sällskap. — Ännu inte notarie, suckade Roger; och hvem vet om inte her: Piedanviel afyttrar kontoret till den andre skritvaren i stället för mig? ... Men din affär är vigtigare än min... — Jaså, du tycker det? genmälde Mornaix ieke utan en viss bitterhet. Roger låtsades icke märka det ironiska i hans ton. — Ja, det är ju helt naturligt, att en polistjensteman icke skulle egna mycken uppmärksamhet åt en så osannolik roman. BSådana der saker kunna väl då och då passera bland vildarne i nya verlden, men aldrig j trakten kring Paris. Våra poliskommissarier ha minsann annat att göra än att se till att ej guldtunnor, som äro nedgräfda i jorden tre tusen mil från deras tjenstgörings-ort, bli bortstulna. i -— Det är lyckligt för dem att de slippa oe