Ahead UY AM RA med Daubanton på aftonen bakom kyrkan i Charonne. Sjelf aflemnade han brefvet på posten. På aftonen (det var den 24 Maj) försåg han sig med ett skarpt spetsigt instrument, afhemtade hustrun och tvang henne att vänta på uppgifvet ställe samt gömde sig sjelf bakom ett träd. Daubanton inställde sig punktligt och Lapierre rusade på honom; men Daubanton kastade honom till marken och sprang derifrån. Lapierre skyndade efter, fattade i hans rock och stötte sitt vapen tre gånger i ryggen på honom; men icke desto mindre lyckades Daubanton komma undan. Lapierre grep nu hustrun vid handen, förklarande att hans ära nu vore hämnad, och förde henne tillbaka till Vauthiers, för hvilka han omtalade hvad som passerat och tillkännagaf att han nu var tillfredsställd. Daubantons sår voro icke dödliga, men läkaren förklarade att deras beskaffenhet visade, det de blifvit tillfogade med sådan våldsamhet, att man måste antaga gerningsmannens afsigt ha varit att mörda. Lapierre nekar dertill; men detta motsäges såväl af hans egna yttranden före och efter gerningen som af den omständigheten att han på aftonen sökt skaffa sig en pistol, och först sedan detta icke lyckades, försåg sig med ett annat icke mindre lifsfarligt vapen. Lapierre blef derefter förhörd. Han brast ut i gråt, då domaren i vänliga ordalag frågade efter hans husliga förhållanden före bekantskapen med Daubanton. Han hade, berättade han, lefvat mycket lyckligt med sin hustaiu, till hvilken kan satt så fullt förtroende att han först genom hennes egen bekännelse blifvit öfvertygad om hennes otrohet. Dessa uppgifter framkallade djup rörelse hos åhörarne, och många gräto, då den anklagade besvarade domarens fråga om han hade något barn med ja, och sade att det dagen derefter blef fyra år. Uti berättelsen om mordförsöket uppger Lapierre, att brefvet, som skulle locka Daubanton i bakhållet, var ställdt till en hans arbetare, vid namn Pascal. Denne Pascal hade följt med Daubanton till mötesplatsen och hade, innan Lapierre han anfalla, slagit omkull honom för att lemna sin mästare tid att fly undan. Domaren öfvergick derpå till vittnesförhöret. Först yttrade han dock några ord till den anklagades förmån. Lapierre är en bra karl, sade han, en duglig arbetare, en fullt moralisk menniska, såsom hela verlden intygar. Daubanton och hans arbetare Pascal förekallades. Domaren brännmärkte deras handlingssätt i de skarpaste ordalag. Daubanton begagnade sig af Pascals för sin brefvexling med fru Lapierre, och Pascal var hans vän, åt vid hans bord och spelade rollen af kopplare. Fru Lapierre jemrade och klagade också; hon älskade sin man midt under sin otrohet; endast med motvilja hade hon gifvit efter för Daubantons enträgenhet. Hon hade öfvergifvit sin man, emedan hon icke egde mod att stanna qvar i hans hus, sedan hon fallit. Allmänna åklagaren erhöll derpå ordet. Af hans i flera afseenden märkliga tal meddela vi följande: Vi kunde ej underlåta att ställa Lapierre under tilltal, ty likheten inför lagen fordrade det. Så fort ett brott begås, måste gerningsmannen betala sin skuld till samhället, huru mildrande omständigheterna än kunna vara för honom. Det blir då juryns sak att fälla sitt utslag, och detta må blifva hurudant som helst, så mottager man det såsom ett yttrande af hederliga medborgare, af män med hjerta. Hvad nu den anklagade, Daubanton ville jag säga, ty för oss är i sjelfva verket Daubanton den anklagade; hvad således Daubanton angår, så är han raka motsatsen till Lapierre, uppför sig lika illa som den andre uppför sig väl, är en drinkare och en dagdrifvare i sällskap med denne Pascal, som spelar en så föraktlig rol. Denna rättegång kommer att bära åtskilliga frukter. Ingen har rättighet att sjelf utkräfya hämd; det är första regeln! Lagen förbjuder att vara domare i egen sak och skaffa sig sjelf rätt. Herrar jurymän ha nu att besinna hvad inflytande aktningen för denna grundsats bör få på deras yttrande. Gud har velat att Daubanton icke blef dödad, på det icke minnet af hans död skulle fördystra den anklagades lif. Lapierre måste afstå från sina sjelfmordstankar, måste förlåta sin hustru och lefva för sitt barn. Slutligen yttrade åklagaren, att om han än icke kunde nedlägga åtalet, saknade han dock mod att fullfölja det. Advokaten Lauchaud, som åtagit sig den anklagades försvar, inskränkte sig att hänvisa till dennes ädla karakter. TI skolen, yttrade han, återskänka honom friheten. kanske Iveckan.