till, att ni ännu en gång med mig vill brottas. Publikum skall öfver brottningens slut dömma, och är jag beredd, i fall ni besegrar mig, att betala till eder tredubbla värdet af medaljen, ty jag förklarar mig för ej besegrad. G. PETTERSON. Windragare. I fredags lästes likaledes på första sidan af gamma tidning: Svar till Windragaren GC. Petterson. På uppmaning att ånyo mäta mina krafter med eder på Rappo-theatern, der jag i brottning på det grundligaste sätt öfvervunnit eder, hvilket en publik af flera hundra personer åsett och kan intyga, anser jag samma uppmaning helt och hållet öfverflödig, då jag när som helst är redo att stå eder till tjenst, om det också ej sker på någon theater, på det ni ej må tro att det är bristande mod som hindrar mig att vidare på sagde ställe uppträda, och jag ej gerna vill begagna mig såsom puf för att locka åskådare. E. 0. WINBLAD. Detta synes vara allvarsamt menadt och slutar säkerligen med envig. Låtom oss fortfarande observera Dagbladets första sida. Den store och märkvärdige författaren H. RB. (Håkan Röde), som i aftonbladet utdelat alla sina politiska smulor, som derefter pysslat om samhällets förfärliga kräftsår, om hvars tillstånd han underrättat allmänheten i en sjukrapport med rubrik sgjukt eller friskt, som sedan gjort sitt nödvändiga i alla möjliga samhällsförhållanden Borta och hemma, synnerligast emigrationsfrågan — har ru, sedan han genom sina öfverdrifter antingen gjort sig löjlig eller blottställt sig för vederläggning, tagit skandinavismen om hand (i lördagens aftonblad). Det är all anledning antaga att, om Håkan Röde fortsätter lika ro-. senragande som han börjat, och hvarför skulle han ej äfven nu vara konseqvent på sitt sitt, han skall lyckas väcka sådan afsmak för den heliga skandinavismen, att denna derigenom fullkomligt tillintetgöres. En lycka för skandinavismen är det att så få stå ut med att läsa H. R:s sjelfmördande artiklar. Hvad oljeretouche på fotografi kan åstadkomma för en förvånande effekt det hade man i lördags och har kanske ännu tillfälle att se hos hrr Levertin och Sjöstedt, i hvilkas bodfönster fotografen Jeger exponerat bilden af ett ungt fruntimmer, som bör ha allt skäl att vara belåten med sitt andra jag. Det är ett verkligt nöje att se på ett sådant porträtt, och de förbigående ha också begagnat tillfälllet att njuta af den angenäma uppenbarelsen, hvilken i viss mening kan kallas eldfarlig. Detta kan äfven, men i ordets fulla mening, sägas om en annan uppenbarelse, nemligen om det blifvande träpalatset tätt invid kongl. operans eldfarligaste del. Byggnadsordningen för hufvudstaden förbjuder uppförande af äfven det obetydligaste trähus, men härvidlag då, i händelse af eldsfara under ogynnsamma omständigheter, t. ex. stark storm, olyckan och skadan kunna blifva oerhörda — härvidlag finnes ingen lag — knappast någon eftertanke. Måtte man icke få anledning ångra sig. Med Djurgårdsteaterns öde i minnet, borde man erinrat sig huru lätt luftiga trähus förgås och huru lysande än deras hädanfärd är, farbg är den äfven för stenhårda grannar, det är bekant.