Miguel satte hästarne i gång, vände med vagnen och körde den anvisade vägen kring jordvallen. På andra sidan om denna var en inkörsport. Snart var vagnen inne på en gård, och den stora hunden, som hittills skällt af alla krafter, tvärtystnade. Han kom nu i stället fram och fägnade Robert. — Kräket kände genast igen husbond, sade den der rösten. En bondqvinna trädde nu ut ur huset med en väldig lykta i handen. Det blef då ljust på gården. Bondgummanp stod på en bro, som hade tre trappsteg af sten och ledde till sjelfva hufvudingången på huset; en sådan der boning, som man alltid finner på landsbygden i sle de France, lika gammalmodig, som det närliggance slottet, men uppförd i en helt annan stil. — Välkomna allesammans, sade den godhjertade gumman. Sängarne äro bäddade och gvällsvarden väntar er. — God afton, Vincent;. god afton, mor Magdalena. Vid ljudet af hans röst kunde den stora hunden icke återhålla ett tjut af glädje. — God afton du också Turk, min gamle vän, sade Robert och smekte honom. Vincent, mannen med trädskorna, började spänna ifrån hästarne. Magdalena lyste Miguel, som ledde Naranja. Den goda gumman kunde ej nog betrakta den i sin rosenfärgade klädning så täcka flickan. — Ställ vagnen under tak, sade Robert till Vincent, och hästarne i stallet; laga att