Och när äåkdonet kommit i sin vanliga fart igen, tillade han: — Det här är just godset Belbon, som egts af mina förfäder, och på hvilket min far var inspektor. Han är nu död, min far, utan att någonsin ha lyckats komma i besittning af det förlorade paradiset. Jag har icke heller någon mor. Men jag har svurit, att både min fars och min mors porträtter skola uppsättas i den stora salongen uti slottet, och det är min mening att ge Naranja hela egendomen i morgongåfva. — Är det din afsigt att förvärfva eganderätten till dessa ängar och skogar genom en strid på lif och död? frågade Roger. Jag hör dig inte mera tala om den der duellen? Mornaix suckade och svarade endast: — Haf tålamod! Ändtligen hade de passerat parken. Vagnen svängde om hörnet af densamma åt vester; i stället för plank hade man på detta håll en förfallen mur, framför hvilken en häck af törnbuskar sträckte sig. kdonet följde nu en smalare väg som företedde en särdeles vild anblick och ledde ned i en dal. Plötsligt stannade det, ehuru man icke såg till någon boning och Mornaix sade : — Nu äro vi framme vid min fars hus. Man hörde verkligen ljudet af trädskor, som klaffade, och en hund som skällde bakom en hög jordvall, beväxt af almträd. En osynlig dörr gnisslade på sina gångjern och en röst ropade på riktig bondska: — Kör kring muren; vägen är farbar nog.