td på qvallen, vå bafcerna pläga stängas ut-
efter boulevarden. Fru de Lavaur, mamsell
Eudoxie och herr Picdaniel hade väl nu åt-
skiljts och gått till sängs hvar och en på sitt
håll. Hvad tänkte de väl om hans utcblif-
vande?
Hvad Nannette angår, tog Roger för af-
gjort, att det icke varit någon annan än en
råta, som åstadkommit det der bullret i gar-
deroben. Det skadedjuret, som ställt till så
mycken förargelse!
När han promenerat ett hvarf kring vag-
nen, hörde han åter den milda rösten helt
tydligt fråga:
— Är det du, Robert?
Roger tvekade om han skulle svara, han
fruktade, att han derigenom kunde begå nå-
gon oförsigtighet. Då suckade likkistans in-
vånare tungt.
Roger fattade i locket med båda händer
och lyftade upp det. Han blef varse ett barn-
ansigte, ett blekt, finbildadt barnansigte, som
log så godt emot honom, oaktadt stora tårar,
som vid månbelysniugen liknade kristallper-
lor, runno utför kinderna.
Men hastigt försvann leendet och ett ut-
tryck af liflig förskräckelse intog dess plats.
Den unga qvinnan tillslöt ögonen och
hela hennes kropp darrade.
— Min herre, för Guds skull, haf med-
lidande med mig!
En svag suck trängde sig fram ur hen-
neg bröst, och hennes kropp darrade ej mera.
Roger försökte l-gna henne; men hop
hözde honom icke. Hon var afsvimmad.
Om resenärerna vidtagit otroliga försig-