td på qvallen, vå bafcerna pläga stängas utefter boulevarden. Fru de Lavaur, mamsell Eudoxie och herr Picdaniel hade väl nu åtskiljts och gått till sängs hvar och en på sitt håll. Hvad tänkte de väl om hans utcblifvande? Hvad Nannette angår, tog Roger för afgjort, att det icke varit någon annan än en råta, som åstadkommit det der bullret i garderoben. Det skadedjuret, som ställt till så mycken förargelse! När han promenerat ett hvarf kring vagnen, hörde han åter den milda rösten helt tydligt fråga: — Är det du, Robert? Roger tvekade om han skulle svara, han fruktade, att han derigenom kunde begå någon oförsigtighet. Då suckade likkistans invånare tungt. Roger fattade i locket med båda händer och lyftade upp det. Han blef varse ett barnansigte, ett blekt, finbildadt barnansigte, som log så godt emot honom, oaktadt stora tårar, som vid månbelysniugen liknade kristallperlor, runno utför kinderna. Men hastigt försvann leendet och ett uttryck af liflig förskräckelse intog dess plats. Den unga qvinnan tillslöt ögonen och hela hennes kropp darrade. — Min herre, för Guds skull, haf medlidande med mig! En svag suck trängde sig fram ur henneg bröst, och hennes kropp darrade ej mera. Roger försökte l-gna henne; men hop hözde honom icke. Hon var afsvimmad. Om resenärerna vidtagit otroliga försig