Tal och svar. (Under denna rubrik meddelas insända artiklar, men Red, förbehåller sig att man icke anser den hafv, dermed uttalat sin åsigt för eller emot deras innehålle Sändebref till en pastorsadjunkt och alla andra unga extemporerande predikanter. E Ett offentligt föredrag berättigar till en offentlig kritik, desto mer påkallad, ju vigtigare ämne föredraget afhandlar. En kritiks ändamål måste vara att rätta och upplysa, angå sak, ej person, och får ej falla inom det enskildta området, då den vanligeu antar karakter af smädelse. Just för att undvika allt som kunde gifva anledning till något personligt, vill insändaren ej bär granska en eller annan predikan, utan blott systemet. En predikan bör egentligen vara en förklaring och tillämpning af den text man valt, Den bör vidare hålla sig vid ämnet, uttrycka kärnfulla tankar ien vacker form, vara klar, tydlig, och icke uttänjas med beständiga omsögningar långt öfver den tid kyrko agen bestämtmner. Detta mål vinnes icke genom föredrag af den art, man nu hör i flera af hufvudstadens kyrkor, och särdeles i Kungsholmen. Man väljer ett ämne, och börjar tala deröfver med en viss lätthet, men förirrar sig snart i ordens tomma rymd för att ej mera återkomma till besinning af hvad man egentligen skulle tala om. Man interfolierar sitt föredrag rikligen med mystiska uttryck, och med utrop af käre själ! söte frälsare! m. m., man dundrar mot den iede fienden djefvulen, man ropar på tro, utan att någonsin förklara hvari tron består, slanger ut ett och annat sidohugg åt egna embetsbröder, och söker efter riktigt gråtmilda uttryck för att på åbörarens känsla åstadkomma den mest gripande verkan. Har man häri lyckats och kunnat frampressa tårar af lättrördt iotk som ej så noga kan fatta meningen af det sagda, just derföre att deri icke var någon egentlig mening, slutar man ändtligen med några känslosamma utsjutelser och tygker sig hafva hållit en särdeles uppbyuglig predikan. Den åhörande hopen som ingenting begripit, men hvars öron och känsla blifvit smekta af ett grannt ordsvammel, är straxt färdig att utropa dagens predikant som den förnämsta af alla, och härigenom styrkes denne i sin egenkärlek och tror sjelf att han frimbringat ett värdigt andeligt tal, då han på sin höj! serverat en dräglig hackepölsa. Huru längt voro icke Hagbergs predikningar, Fran ztns extemporerade föredrag, och slutligen Wallins mästerliga tal skiljda ifrån den lösa röra som man nu får höra. Alven dessa mästare hade vackra bilder. men mysticismen hörde man icke till. Framför allt höllo de sig vid ämnet, tilläto sig inga extra lustridter på vältalighetens blomsterfält, och hela predikan hade från böran till slut ett strängt logiskt sammanhang. Viljen J stiga till deras höjd, följen då deras sätt — hvarje snille bar sitt, — i många former trifs det sköna — men sen Eder visligen före, att J icke träffen ut för itlämpningen af Thorilds ord — Man har ej -nille, derfor att man är galen. Studeren derföre ofvannämde store talares arbeten; viljen J extemporera, så hörjen vackert att tala med ledning af t. ex Ödmans predikoutkast, och, framför allt, låten icke orden lyga bort från tanken. Det är en gammal god regel att hafva tand för tunga. Gammal artillerist.