Tal och svar.
(Under denna rubrik meddelas insända artiklar,
men Red, förbehåller sig att man icke anser den hafv,
dermed uttalat sin åsigt för eller emot deras innehålle
Sändebref till en pastorsadjunkt och alla an-
dra unga extemporerande predikanter.
E Ett offentligt föredrag berättigar till en offentlig
kritik, desto mer påkallad, ju vigtigare ämne föredra-
get afhandlar. En kritiks ändamål måste vara att
rätta och upplysa, angå sak, ej person, och får ej falla
inom det enskildta området, då den vanligeu antar ka-
rakter af smädelse. Just för att undvika allt som
kunde gifva anledning till något personligt, vill insän-
daren ej bär granska en eller annan predikan, utan
blott systemet.
En predikan bör egentligen vara en förklaring
och tillämpning af den text man valt, Den bör vidare
hålla sig vid ämnet, uttrycka kärnfulla tankar ien vac-
ker form, vara klar, tydlig, och icke uttänjas med be-
ständiga omsögningar långt öfver den tid kyrko agen
bestämtmner. Detta mål vinnes icke genom föredrag af
den art, man nu hör i flera af hufvudstadens kyrkor,
och särdeles i Kungsholmen. Man väljer ett ämne,
och börjar tala deröfver med en viss lätthet, men
förirrar sig snart i ordens tomma rymd för att ej
mera återkomma till besinning af hvad man egentli-
gen skulle tala om. Man interfolierar sitt föredrag
rikligen med mystiska uttryck, och med utrop af käre
själ! söte frälsare! m. m., man dundrar mot den iede
fienden djefvulen, man ropar på tro, utan att någon-
sin förklara hvari tron består, slanger ut ett och an-
nat sidohugg åt egna embetsbröder, och söker efter
riktigt gråtmilda uttryck för att på åbörarens känsla
åstadkomma den mest gripande verkan. Har man
häri lyckats och kunnat frampressa tårar af lättrördt
iotk som ej så noga kan fatta meningen af det sag-
da, just derföre att deri icke var någon egentlig me-
ning, slutar man ändtligen med några känslosamma
utsjutelser och tygker sig hafva hållit en särdeles upp-
byuglig predikan. Den åhörande hopen som ingen-
ting begripit, men hvars öron och känsla blifvit smekta
af ett grannt ordsvammel, är straxt färdig att utropa
dagens predikant som den förnämsta af alla, och här-
igenom styrkes denne i sin egenkärlek och tror sjelf
att han frimbringat ett värdigt andeligt tal, då han
på sin höj! serverat en dräglig hackepölsa.
Huru längt voro icke Hagbergs predikningar, Fran
ztns extemporerade föredrag, och slutligen Wallins mä-
sterliga tal skiljda ifrån den lösa röra som man nu får höra.
Alven dessa mästare hade vackra bilder. men mysti-
cismen hörde man icke till. Framför allt höllo de sig
vid ämnet, tilläto sig inga extra lustridter på vältalig-
hetens blomsterfält, och hela predikan hade från bör-
an till slut ett strängt logiskt sammanhang. Viljen J
stiga till deras höjd, följen då deras sätt — hvarje
snille bar sitt, — i många former trifs det sköna —
men sen Eder visligen före, att J icke träffen ut för
itlämpningen af Thorilds ord — Man har ej -nille,
derfor att man är galen. Studeren derföre ofvan-
nämde store talares arbeten; viljen J extemporera,
så hörjen vackert att tala med ledning af t. ex Öd-
mans predikoutkast, och, framför allt, låten icke orden
lyga bort från tanken. Det är en gammal god regel
att hafva tand för tunga.
Gammal artillerist.