Och ena aunanv:
— Hvad de äro fega de gossarne!
Hvarje fogelslägte qvittrar på sitt egna
sätt.
Roger drog hatten ända ned i ögonen.
— N.j! mumlade han. Jag vet väl af
det! Bestämdt var det någon i garderoben!
Det här är inte englarnes qvarter; Gud vet,
hvar englarne bo nägoustädes!
Han fortsatte sim gång. Han var nu
mycket lugnare, hvilket bevisades derat avt
han fortfor att prata för sig sjult, iblaud på-
skynda sina steg och ibland stå alldeles stilla,
gestukulera och stampa i marken, utan att
märka och bry sig om de menniskor hun mötte
eller veta, hvart kosan bar.
Hau resonnerade förståndigt. Hans mor
hade verkligen arbetat mycket för hans för-
bindelse med mamsell Eudoxie, gom hade pen-
gar, och man var nu så långt hunnen, alt äk-
tenskapskontraktet redan denna afton skulle
undertecknas. På samma pgåag skulle ätven
öfverenskommelse ske med herr Denis-Tiburce
Piedaniel angående afträdande af dennes kon-
tor ät Roger, hvilken således i stället för att
vara skrifvare skulle bli sin egen herre. Sa-
lubref härom skulle också på qvällen upp-
gBättas.
Så var det uträknadt af fru Cazal de
Lavaur; Roger hade låtit sin mor bege gig i
förväg till herr Piådaniel. Jag frågar er då,
hvilka miner gumman skulle ha gjort, om Ro-
ger i sista ögonblicket dragit ett kors öfver
både giftermålskontrakt och salubref för den
der Nannons skull (Gud! så vacker hon var.)
Åh! för all del; någonting sådant kunde