O, att jag fann en gyllne skatt! Derpå utbrast hon i ett skallande onaturligt skratt. — Det var sannt! utbrast plötsligt Roger; jag har någonting att säga dig. Mamma vill gifta bort mig! — Jag vet väl af det! genmälde Nannon med en axelryckning. Vi böra upplysa att Nannom icke hade för vana att uttrycka sig såsom Hon nu gjorde. Hon var visserligen en grisett ) och ingenting annat, men brukade dock aldrig, svänga sig med en hop sådana der uttryck, som Parisergrisetterna i allmänhet lära sig utantill på de smärre testrarne. Vanligtvis talade Nannon såsom hun tänkte d. v. s. korrekt och bra. Men i dag var hon som en annan menniska; det låg någonting utmanandei henneg röst, hennes blick, hennes åtbörder, med ett ord hela hennes väsende. Roger lyckades få tag i bennes hand och kände att den skälfde; den var alldeles kall. Han omfamnade henne; kinden brände. — Du har träffat någon? mumlade han. — Kanske jag skulle ha väntat till dagen efter dilt giftemål, innan jag tillät mig tala med någon annan, sade hon mycket bittert. — Mit giftemå! skall aldrig bli uf, om du bara vill det, gcumälde Roger i wie ton. ) Så kallas unga fattiga flickor i Paris, som försörja såg med att göra blommor, sy hattar, brodera m, m.; äfven bodmamseller räknas dit.