O, att jag fann en gyllne skatt!
Derpå utbrast hon i ett skallande ona-
turligt skratt.
— Det var sannt! utbrast plötsligt Ro-
ger; jag har någonting att säga dig. Mamma
vill gifta bort mig!
— Jag vet väl af det! genmälde Nan-
non med en axelryckning.
Vi böra upplysa att Nannom icke hade
för vana att uttrycka sig såsom Hon nu gjor-
de. Hon var visserligen en grisett ) och in-
genting annat, men brukade dock aldrig, svän-
ga sig med en hop sådana der uttryck, som
Parisergrisetterna i allmänhet lära sig utan-
till på de smärre testrarne. Vanligtvis tala-
de Nannon såsom hun tänkte d. v. s. korrekt
och bra. Men i dag var hon som en annan
menniska; det låg någonting utmanandei hen-
neg röst, hennes blick, hennes åtbörder, med
ett ord hela hennes väsende.
Roger lyckades få tag i bennes hand och
kände att den skälfde; den var alldeles kall.
Han omfamnade henne; kinden brände.
— Du har träffat någon? mumlade han.
— Kanske jag skulle ha väntat till da-
gen efter dilt giftemål, innan jag tillät mig
tala med någon annan, sade hon mycket bit-
tert.
— Mit giftemå! skall aldrig bli uf,
om du bara vill det, gcumälde Roger i wie
ton.
) Så kallas unga fattiga flickor i Paris, som för-
sörja såg med att göra blommor, sy hattar, brodera
m, m.; äfven bodmamseller räknas dit.