skrämma; alltsa att de på samma sa en temmelig trysghet bafva. Hvilket kan vara nog, att man dem för gode och begqvämlige grannar hålla må. ARR VR Ett blad ur Anders Lindbäcks lif. Sista paret ut! Då den verldsbekante Lindbäck på hösten 1861 tillträdt Silbodahls pastorat utkom i form af bihang till Wenersborgs tidning en biografi öfver bemälte Lindbäck under ofvanstående titel. Denna biografi), som var författad af f. d. kyrkoherden Lindbäck sjelf, innehöll det mest oförskämda sjelfberöm en menniska kan tänka sig. Han berättar der bland annat huru han, då han som barn vallade kreaturen i Dalslands skogar, drifven af sin ofantliga lust för prestbfvet, gick ut på stubbar och stenar och predikade Kristi evangelium för sin hornbeprydda och fyrfotade koeller fårahjord och detta så kraftigt att berge: 8 echo gåfvo honom återsvar. Vidare omtalar han, att då han — efter att med tusen försakelser hafva tagit prestexamen -— blef adjunkt i Skålleruds församling, förbättrades denna församlings ungdom — isynnerhet nattvardsungdomen — så att den stod som en strålande krona bland de andra socknarnes. Detta sjelfberöm förargade alla dem som kände honom, emedan de visste af hvad skrot ooh korn han var, och en af dessa -— den bekante bonden, skalden och smeden Johannes Olsson i Bråna på Dalsland, uttryckte denna sin förargelse med ord i det han författade och till dåvarande kyrkoherden Anders Lindbäck afsände följande: Svar på luntan: Sista paret wi: eller Opinionsyttrivg till kyrkoherden And. Lindbtek. I. Det var det värsta vi nånsin sett, Hvad gamla prester lå lite vett! — När di i vingärden ha arbetat Till elfte stunden och upp sig stretat På ärans höjd och fått lagerns krans Och blifvit tjusta af guldets glans; Då få de svindel, då bli de yra, Så de sig sjelfva ej kunna styra. De enkeleken ju springa då? (och ropa: sista paret ut) Och jag är riktigt förundrad på Alt bättre folk — de som ha studerat Moralens reglor och praktiserat I flera år för att få en gärd Af lärdom, bildning och vett och värd Ja! — prester just som skall lära andra Den smala törniga väg att vandra Igenom jemrens och sorgens dal Till bimlafridens och fröjdens sal Till fadersbuset, det stora, rika, Der som den minste en gång får lika Så stora skänker och dyra lån Som rikedomens och ärans son. De, som försakelse just predika Och lära andra att vara lika Så milda, ödmjuka, tåliga Som öfverberden den himmelska — Dock har den andan som nu till slut Med sista paret har rasat at. — Det var förlärligt det kan man säga Hvad högmodsandan nu måste ega Stor makt med prester och herdar när Han skall anfäkta dem såsom här I sista paret — som presten vigde ) Sen han allmosa i säcken tiggde. II. Då gode vänner man icke har, Som vill ens ära beståla, Hvad under — om man sin pensel tar Att sjelf sin herrlighet måla. Hur kunde verlden sig annars lära Att rätt beundra vår dygd och ära Och vår förtjenst. Det sjelfberöm du dig gifvit bar Dock luktar tusan så illa! — Beröm dig aldrig; men ödmjuk var Och högmodsandarne stilla. Låt dem ej nånsin ta öfverhanden Ty de förqväfva den gode anden Och presten med, Du är ju ej någon läsare Och jesuit, kan man tänka; Men är du icke en farise Som söker lysa och blänka Och stiga fram att dig sjelf berömma Samt härdt och kärlekslöst äfven dömma Om andras fel? O tänk hvad herrligt det är att se!ll — På stubbar, stenar och stockar Står Läsar-Anders den helige Bland sina getter och bockar Och deklamerar så att det lullar I skog och dalar bland berg och kullar Och kreatur. Och sången klingar gudomligt. Hör Hur skönt den ljuder i skogen Af tusen echon en bimlachör — 8e fiskarena på vågen — Liksom apostlarne fordom — komma Till fåra herden och blifva fromma Och helige. En herrlig syn! men ett tecken blott Af öfverherden. — Kantänka, Att den som så uppå stubbar stått I högre sferer skall blänka Engång och tala och messa, sjunga I högre chörer med Ppastorsetunga —