skrämma; alltsa att de på samma sa en
temmelig trysghet bafva. Hvilket kan vara
nog, att man dem för gode och begqvämlige
grannar hålla må.
ARR VR
Ett blad ur Anders Lindbäcks lif.
Sista paret ut!
Då den verldsbekante Lindbäck på hösten
1861 tillträdt Silbodahls pastorat utkom i form
af bihang till Wenersborgs tidning en bio-
grafi öfver bemälte Lindbäck under ofvanstå-
ende titel. Denna biografi), som var förfat-
tad af f. d. kyrkoherden Lindbäck sjelf, inne-
höll det mest oförskämda sjelfberöm en menniska
kan tänka sig. Han berättar der bland an-
nat huru han, då han som barn vallade krea-
turen i Dalslands skogar, drifven af sin ofant-
liga lust för prestbfvet, gick ut på stubbar
och stenar och predikade Kristi evangelium
för sin hornbeprydda och fyrfotade ko- eller
fårahjord och detta så kraftigt att berge: 8
echo gåfvo honom återsvar. Vidare omtalar
han, att då han — efter att med tusen för-
sakelser hafva tagit prestexamen -— blef ad-
junkt i Skålleruds församling, förbättrades den-
na församlings ungdom — isynnerhet natt-
vardsungdomen — så att den stod som
en strålande krona bland de andra socknarnes.
Detta sjelfberöm förargade alla dem som kän-
de honom, emedan de visste af hvad skrot
ooh korn han var, och en af dessa -— den
bekante bonden, skalden och smeden Johannes
Olsson i Bråna på Dalsland, uttryckte denna
sin förargelse med ord i det han författade
och till dåvarande kyrkoherden Anders Lind-
bäck afsände följande:
Svar på luntan: Sista paret wi:
eller
Opinionsyttrivg till kyrkoherden
And. Lindbtek.
I.
Det var det värsta vi nånsin sett,
Hvad gamla prester lå lite vett! —
När di i vingärden ha arbetat
Till elfte stunden och upp sig stretat
På ärans höjd och fått lagerns krans
Och blifvit tjusta af guldets glans;
Då få de svindel, då bli de yra,
Så de sig sjelfva ej kunna styra.
De enkeleken ju springa då?
(och ropa: sista paret ut)
Och jag är riktigt förundrad på
Alt bättre folk — de som ha studerat
Moralens reglor och praktiserat
I flera år för att få en gärd
Af lärdom, bildning och vett och värd
Ja! — prester just som skall lära andra
Den smala törniga väg att vandra
Igenom jemrens och sorgens dal
Till bimlafridens och fröjdens sal
Till fadersbuset, det stora, rika,
Der som den minste en gång får lika
Så stora skänker och dyra lån
Som rikedomens och ärans son.
De, som försakelse just predika
Och lära andra att vara lika
Så milda, ödmjuka, tåliga
Som öfverberden den himmelska —
Dock har den andan som nu till slut
Med sista paret har rasat at. —
Det var förlärligt det kan man säga
Hvad högmodsandan nu måste ega
Stor makt med prester och herdar när
Han skall anfäkta dem såsom här
I sista paret — som presten vigde )
Sen han allmosa i säcken tiggde.
II.
Då gode vänner man icke har,
Som vill ens ära beståla,
Hvad under — om man sin pensel tar
Att sjelf sin herrlighet måla.
Hur kunde verlden sig annars lära
Att rätt beundra vår dygd och ära
Och vår förtjenst.
Det sjelfberöm du dig gifvit bar
Dock luktar tusan så illa! —
Beröm dig aldrig; men ödmjuk var
Och högmodsandarne stilla.
Låt dem ej nånsin ta öfverhanden
Ty de förqväfva den gode anden
Och presten med,
Du är ju ej någon läsare
Och jesuit, kan man tänka;
Men är du icke en farise
Som söker lysa och blänka
Och stiga fram att dig sjelf berömma
Samt härdt och kärlekslöst äfven dömma
Om andras fel?
O tänk hvad herrligt det är att se!ll —
På stubbar, stenar och stockar
Står Läsar-Anders den helige
Bland sina getter och bockar
Och deklamerar så att det lullar
I skog och dalar bland berg och kullar
Och kreatur.
Och sången klingar gudomligt. Hör
Hur skönt den ljuder i skogen
Af tusen echon en bimlachör
— 8e fiskarena på vågen —
Liksom apostlarne fordom — komma
Till fåra herden och blifva fromma
Och helige.
En herrlig syn! men ett tecken blott
Af öfverherden. — Kantänka,
Att den som så uppå stubbar stått
I högre sferer skall blänka
Engång och tala och messa, sjunga
I högre chörer med Ppastorsetunga —