Rohan, och säkerligen ha ni hört talas o den ryktbare kommendören Cazal de Lavaur. Hon tillade med en suck: — Fordom voro vi militärer. Ack, ja! allt det der var visst godt och väl, men en anställning måste skaffas åt den vildhjernan Roger. En sådan ståtlig officer han skulle ha blifvit! Emellertid var han nu skrifvare hos notarien Denis — Tiburce Piedaniel. Roger var parisare fr.n Paris; hvilket är någonting mycket sällsynt. Nannette härstammade från Bretagne; hon var född i närheten af staden Auray. Hennes far, en gammal krigare med dåliga affärer, hade dött som sökande till en kontoristplats, hvilken sedan blef gifven åt farbrodern till en rysk dansös hårfrisör ; hennes mor hade arbetat oförtrutet för att kunna föda och uppfostra henne, till dess att Nannette en kulen vinterqväil några dagar sedan hon fyllt fjorton år, helt plötsligt faon sig stå ensam i den vida verlden. Hon använde de sista penningarne som funnos i huset till att inköpa en grafplats bredvid kaptenens. Det fanus också blommor, ständigt friska blommor i detta lilla hörn af den stora Montparnasse-kyrkogården, der man ofta såg en ung englaskön flicka ligga på knä. Nannette kom just ifrån ett besök på kyrkogården, då hon första gången träffade Roger. Hon gick längsefter den yttre boulevarden ; det var tewmligen sent på qvällen och en hop studenter, som för tillfället tänkte på helt andra saker än sina examina, stängde vägen för henne. Roger hörde en barnröst ropa på