Rohan, och säkerligen ha ni hört talas o
den ryktbare kommendören Cazal de Lavaur.
Hon tillade med en suck:
— Fordom voro vi militärer.
Ack, ja! allt det der var visst godt och
väl, men en anställning måste skaffas åt den
vildhjernan Roger. En sådan ståtlig officer
han skulle ha blifvit! Emellertid var han nu
skrifvare hos notarien Denis — Tiburce Pie-
daniel.
Roger var parisare fr.n Paris; hvilket är
någonting mycket sällsynt. Nannette här-
stammade från Bretagne; hon var född i när-
heten af staden Auray. Hennes far, en gam-
mal krigare med dåliga affärer, hade dött som
sökande till en kontoristplats, hvilken sedan
blef gifven åt farbrodern till en rysk dansös
hårfrisör ; hennes mor hade arbetat oförtrutet
för att kunna föda och uppfostra henne, till
dess att Nannette en kulen vinterqväil några
dagar sedan hon fyllt fjorton år, helt plöts-
ligt faon sig stå ensam i den vida verlden.
Hon använde de sista penningarne som
funnos i huset till att inköpa en grafplats
bredvid kaptenens. Det fanus också blommor,
ständigt friska blommor i detta lilla hörn af
den stora Montparnasse-kyrkogården, der man
ofta såg en ung englaskön flicka ligga på
knä.
Nannette kom just ifrån ett besök på kyr-
kogården, då hon första gången träffade Ro-
ger. Hon gick längsefter den yttre boulevar-
den ; det var tewmligen sent på qvällen och en
hop studenter, som för tillfället tänkte på helt
andra saker än sina examina, stängde vägen
för henne. Roger hörde en barnröst ropa på