de Mn IVER LAR ARABERNA PE YRSA NET eten
tt besök på kreatursexpositionen
i Malmö.
(Ur ett bref i Lunds Veckoblad.)
Tänk dig bara en rik och skiftande skara
exemplar af alla de hästkreatur, all den nöt-
boskap och det fjäderfä, som Gud och klima-
tet tillåta växa och frodas inom Sverges lan-
damären, inrymda i de långa skjulrader, som
uppförts invid sjön öster om staden! Först
möttes ögat af en liten men vald samling af
det sistnämda djurslaget. Värdiga represen-
tanter af Kochin-Kinas, Ostindiens, Polens och
Spaniens resp. hönsraser kråmade sig inom
sina burar och ådrogo sig en välförtjent be-
undran, som ej deras svenska bröder och syst-
rar, ehuru af ganska remarkabla dimensioner,
förmådde göra dem stridig. Blott en familj
kalkoner och en familj ankor paraderade på
mötet, ehuru äfven för dessa djurslag särskilta
pris vore bestämda; litet talrikare voro gäs-
sen representerade, och bland dem sågos iäf-
ven utlänningar, neml. pomeraner och kinvser
med så förnäm air, som gäss kunna ha.
Af fänaden sågos så många raser, alt de
väl kunde göra en i jordbrukets mysterier oin-
vigd åskådare konfys. Der fans den remar-
kabla herregårdsrasen, den anspråkslösa men
råella landtrasen, den så utskrikna men dock
måhända för vårt kära fosterland mindre lämp-
liga korthornsrasen med sina kuriösa fettbild-
ningar, den grofva och oformliga marschrasen,
den välbildade och tillförlitliga ehuru numera
temligen omoderna ayrshirerasen etc. Der fun-
nos tjurar af dessa raser, må tant tro, som
skulle spelat sin roll ypperligt inför spanska
åskådare och åskådarinnor och som väl ej
skulle dukat under i kampen, innan menni-
skoblod flutit. En väl fängslad tjur af marsch-
rasen förekom synnerligen fruktansvärd; ögo-
nen glödde som eldklot, och hela hans yttre
röjde, att han hvarje minut vore färdig att
inlåta sig en kamp på lif och död — en
kamp, som skulle kunnat komma att kosta
den tappraste tvåbente eller fyrbente motstån-
dare lifvet. Korna sågo litet saktmodigare ut
der de stodo i sina spiltor och tuggade på sitt
hö i allsköns menlöshet, men äfven bland dem
funnos behornade individer, som. det ej var
rådligt att komma för nära. Somliga sågo
deremot riktigt fredliga och nästan förståndiga
ut; några af de prisbelönta tycktes med en
alldeles egendomligt gravitetisk stolthet bära
sina prydnader och yfvas i känslan af att
vara dagens hjeltinnor.
En anmärkning skulle jag vilja göra, och
det är, att boskapens förare, allmänneligen ta-
ladt, voro särdeles ruskiga att åse och buro
prägeln af ett i armod och uselhet tillbragt
lif. Kreaturen voro putsade och ryktade, men
ivgen motsvarande omvårdnad hade egnas åt:
de stackars menniskoexemplar, som lågo och
sträckte sig bredvid dem i båscet. Man fre-
stades af deras anblick till antagandet, att ett
blifvande landtbruksmöte skulle ha skäl att
utfästa pris för den jordbrukare, som afsände
till mötet de propraste, bäst födde och klädde
djurfösare eller boskapsherdar. Hedern häraf
skulle, tyckes det mig, vara större än af att
prestera de ståtligaste och kännareblicken mest
tillfredsställande fänadsexemplar.
Veritabla merinosbaggar med spiralformi-
ga horn bildade jemte tackorna sin egen lilla
afdelning och togo sig mycket förnämt ut i
jemförelse med andra fårexemplar af mera
vulgär natur, platta, breda, tjockulliga fyrfo-
tingar, hvilka såsom katalogen upplyser,
hufyudsakligen utmärka sig för köttproduk-
tion. Vidare sågos svinkreatur i parti, nakna
och obehagliga att åse och måhända — hvem
vet i dessa tider? — hysande inom sig mil-
lioner — billioner — trillioner af trikiner,
trots hvad som påstås om de feta svinens tri-
kinfrihet. Kan man inte rysa, bara man tän-
ker derpå?
Men hästar? frågar tant, funnos då inga
hästar på expositionen? Jo, det förstås, hä-
star voro der visst i massa, om ock expositio-
nen i detta hänseende ej aldeles motsvarar de
högtflygande förväntningar, som uppländningar
gjort sig derför, att mötet egde rum i det
hästalstrande Skåne, som i Sverge har sam-
ma namn om sig som hippobotos Argos —
förlåt det homeriska citatet! — hade i det
gamla Hellas. Dock funnos ridhästar och vagns-
hästar af ganska sköna former, stolta springare,
som skulle försatt engelska lorder i förtjus-
ning. Blågråa araber visade sina fina, ädelt
bildade gestalter, hästexemplar af äkta engelskt
fullblod, af percheronsras m. fl. raser togo sig
ypperligt ut, när de kommo inom ringen och
fingo njuta af hvad som var frihet jemfördt
med arresten i spiltorna. En arab sågs vid
sådana tillfällen röra sig med ungdomlig lif-
lighet och grace, trots att han hade kommit
till den för ett hästkreatur respektabla åldern
af trettiotre år, och han således var en gubbe
bland den fyrbenta ungdomen, Näst honom
kom i-åldern en liten tiugutreårig hästdverg,