de Mn IVER LAR ARABERNA PE YRSA NET eten tt besök på kreatursexpositionen i Malmö. (Ur ett bref i Lunds Veckoblad.) Tänk dig bara en rik och skiftande skara exemplar af alla de hästkreatur, all den nötboskap och det fjäderfä, som Gud och klimatet tillåta växa och frodas inom Sverges landamären, inrymda i de långa skjulrader, som uppförts invid sjön öster om staden! Först möttes ögat af en liten men vald samling af det sistnämda djurslaget. Värdiga representanter af Kochin-Kinas, Ostindiens, Polens och Spaniens resp. hönsraser kråmade sig inom sina burar och ådrogo sig en välförtjent beundran, som ej deras svenska bröder och systrar, ehuru af ganska remarkabla dimensioner, förmådde göra dem stridig. Blott en familj kalkoner och en familj ankor paraderade på mötet, ehuru äfven för dessa djurslag särskilta pris vore bestämda; litet talrikare voro gässen representerade, och bland dem sågos iäfven utlänningar, neml. pomeraner och kinvser med så förnäm air, som gäss kunna ha. Af fänaden sågos så många raser, alt de väl kunde göra en i jordbrukets mysterier oinvigd åskådare konfys. Der fans den remarkabla herregårdsrasen, den anspråkslösa men råella landtrasen, den så utskrikna men dock måhända för vårt kära fosterland mindre lämpliga korthornsrasen med sina kuriösa fettbildningar, den grofva och oformliga marschrasen, den välbildade och tillförlitliga ehuru numera temligen omoderna ayrshirerasen etc. Der funnos tjurar af dessa raser, må tant tro, som skulle spelat sin roll ypperligt inför spanska åskådare och åskådarinnor och som väl ej skulle dukat under i kampen, innan menniskoblod flutit. En väl fängslad tjur af marschrasen förekom synnerligen fruktansvärd; ögonen glödde som eldklot, och hela hans yttre röjde, att han hvarje minut vore färdig att inlåta sig en kamp på lif och död — en kamp, som skulle kunnat komma att kosta den tappraste tvåbente eller fyrbente motståndare lifvet. Korna sågo litet saktmodigare ut der de stodo i sina spiltor och tuggade på sitt hö i allsköns menlöshet, men äfven bland dem funnos behornade individer, som. det ej var rådligt att komma för nära. Somliga sågo deremot riktigt fredliga och nästan förståndiga ut; några af de prisbelönta tycktes med en alldeles egendomligt gravitetisk stolthet bära sina prydnader och yfvas i känslan af att vara dagens hjeltinnor. En anmärkning skulle jag vilja göra, och det är, att boskapens förare, allmänneligen taladt, voro särdeles ruskiga att åse och buro prägeln af ett i armod och uselhet tillbragt lif. Kreaturen voro putsade och ryktade, men ivgen motsvarande omvårdnad hade egnas åt: de stackars menniskoexemplar, som lågo och sträckte sig bredvid dem i båscet. Man frestades af deras anblick till antagandet, att ett blifvande landtbruksmöte skulle ha skäl att utfästa pris för den jordbrukare, som afsände till mötet de propraste, bäst födde och klädde djurfösare eller boskapsherdar. Hedern häraf skulle, tyckes det mig, vara större än af att prestera de ståtligaste och kännareblicken mest tillfredsställande fänadsexemplar. Veritabla merinosbaggar med spiralformiga horn bildade jemte tackorna sin egen lilla afdelning och togo sig mycket förnämt ut i jemförelse med andra fårexemplar af mera vulgär natur, platta, breda, tjockulliga fyrfotingar, hvilka såsom katalogen upplyser, hufyudsakligen utmärka sig för köttproduktion. Vidare sågos svinkreatur i parti, nakna och obehagliga att åse och måhända — hvem vet i dessa tider? — hysande inom sig millioner — billioner — trillioner af trikiner, trots hvad som påstås om de feta svinens trikinfrihet. Kan man inte rysa, bara man tänker derpå? Men hästar? frågar tant, funnos då inga hästar på expositionen? Jo, det förstås, hästar voro der visst i massa, om ock expositionen i detta hänseende ej aldeles motsvarar de högtflygande förväntningar, som uppländningar gjort sig derför, att mötet egde rum i det hästalstrande Skåne, som i Sverge har samma namn om sig som hippobotos Argos — förlåt det homeriska citatet! — hade i det gamla Hellas. Dock funnos ridhästar och vagnshästar af ganska sköna former, stolta springare, som skulle försatt engelska lorder i förtjusning. Blågråa araber visade sina fina, ädelt bildade gestalter, hästexemplar af äkta engelskt fullblod, af percheronsras m. fl. raser togo sig ypperligt ut, när de kommo inom ringen och fingo njuta af hvad som var frihet jemfördt med arresten i spiltorna. En arab sågs vid sådana tillfällen röra sig med ungdomlig liflighet och grace, trots att han hade kommit till den för ett hästkreatur respektabla åldern af trettiotre år, och han således var en gubbe bland den fyrbenta ungdomen, Näst honom kom i-åldern en liten tiugutreårig hästdverg,