VVS AAA LIVS SAVE vev) SI98 AME MIMOMEN Vv HELE
för den artigaste, och den som fruktar att stå
efter i höflighet sätter aldrig sin stolthet på
spel. Det följer af sig sjelft, att det flnns
pligter i detta afseende, som hvila på den
yngre, den underordnade och kavaljeren mot
äldre, förmän och damer; men det är dock
orätt att i detta afseende pocka på rangord-
ningen.
Jag har känt högt uppsatta män, som
häfdat sin ställning med den utsöktaste be-
lefvenhet; derigenom erhöll deras ynnestbevis
tiodubbelt värde, och till och med då de sågo
sig nödsakade att afslå en begäran, mildrades
obehaget deraf genom deras humana sätt. De-
rag befallningar läto såsom blygsamma önsk-
ningar, och de mottogo aldrig ens den pligt-
skyldigaste tjenst utan en: förbindlig tacksä-
gelse. Hvem kunde väl neka sådana ädlingar
den hyllning som tillkom dem? Vid inträdet
öfver deras dörrtröskel förnam man, ända ifrån
herrn sjelf och ned till den ringaste tjenaren,
en ton och en hållning, som vittnade om den
renaste känsla af menniskovärde. Der hade
lyckans håfvor fallit på värdiga föremål.
Det skulle smärta mig om dessa åsigter
helt och hållet tillhörde en försvunnen tid,
och likväl frestas jag tro, att hvad jag nu
har att säga om helsningens speciella använd-
njns, okt! förekomma den yngre generatio-
pen som :n föråldrad teori, grundad dels på
ge umal-frivska dels på sceniska principer.
Derpå svarar jag endast, att det gamla
Frankrike, framför det nya, var belefvenhe-
tens skola, och att scenen är och blir pröfvo-
stenen för allt det stötande och löjliga, som
modet och tidsandan möjligen kunna framal-
stra. För öfrigt kunna nedanstående grund-
reglor, som icke äro hemtade från någon lä-
robok, utan helt enkelt hvila på flitiga iakt-
tagelser, tjena våra efterkommande såsom en
historisk ledtråd för civilieationens utveckling.
Vi helsa våra närmaste både hemnia och
ute; vi helsa våra vänner, våra sjölasörjare
och våra lärare, äfven om dessa af lätt för-
klarliga skäl icke genast kunna igenkänna
oss; vi buga med tillbörlig respekt för våra
förmän ooh de personer som representera vårt
fäderneslands värdighet; men dem, som vi blott
flyktigt känna, dem som vi icke hysa någon
aktniog för, och slutligen dem som antingen
förbise eller hata oss — hur skola vi bete
oss mot dem?
Hvad den första kategorien angår skall
en artig helsning alltid vara på sin plats; den
får dock icke ega förtrolighetens pregel, och
vi måste noga akta oss att synas som om vi
ville påtvinga halffremmande personer vår när-
mare bekantskap.
En menniska kan ha felat, hon kan ock-
så ha blifvit misskänd, till och med oskyldigt
förtalad ; vi äro icke kallade att vara domare,
ännu mindre bödlar; ett aktningsbevis kan
måhända höja hans mod; han vågar icke hel-
sa på oss först, men ett tecken på vårt för-
akt kunde störta honom i förtviflan. Antag
att han vore skuldfri, så begingo vi ju sjelfva
eu orättvisa. Vi skola derföre obetingadt
helsa, icke kallt, ej heller med: konstlad björt-
lighet, utan blott så som vi i hans ställe skulle
önska det.
Skall man också helsa på en afundsman?
Det kostar väl på, men vår heliga reli-
gion; ålägger oss ju försonlighet, och till och
med de .hedniske vise ha lärt oss, att vi skola
göra våra fiender till vänner. Låtom oss pröf-
va, om vårt tillmötesgående icke skulle kun-
na besvaras med ett mildare siunclag. Hatet
är som ett giftigt sår på vår själ; om en så-
dan smärta kunde döljas, eller måhända allde-
les öfvervintias derigenom att man vid :gifvet
tillfälle höfligt lyfter på hatten — så lönar:
det sannerligen mödan att försöka ett så föga
kostsamt läkemedel.
Det är för visso en vacker sed att all-
deles eller nästan obekanta personer presen-
teras för hvarandra i sällskap eller vid pri-
vata möten och sålunda underrättas om hvar-
andras namn och stånd; men deraf borde icke
följa det besvärliga oskicket, att vanlig höf-
lighet knappast får bevisas eller mottagas af
en person, med hvilken detta ceremoniel icke
blifvit: vederbörligen iakttaget. Jag har mött
folk, som under sådana omständigheter känt
sig : högst obehagligt berörde genom en hels-
ning, och besvarat den. på ett frånstötande
sätt. Det är för den uppmärksamme iaktta-
garen nästan en löjlig komedi att se gäster
hos en gemensam vän gå och stirra på hvar-
andra med kalla, stela blickar till det ögon-
blick, då värden företager presentationen, som
ofta sker så hastigt och otydligt att man hvar-
ken uppfattar eller minnes vederbörandes namn.
Det kan då i sjelfva Verket också göra det-
samma, ty för det mesta äter och dricker
man och roar sig ganska bra tillsammans,
utan att fortsätta bekantskapen, utan att till
och med -helsa Då hvarandra på gatan! Dette