VVS AAA LIVS SAVE vev) SI98 AME MIMOMEN Vv HELE för den artigaste, och den som fruktar att stå efter i höflighet sätter aldrig sin stolthet på spel. Det följer af sig sjelft, att det flnns pligter i detta afseende, som hvila på den yngre, den underordnade och kavaljeren mot äldre, förmän och damer; men det är dock orätt att i detta afseende pocka på rangordningen. Jag har känt högt uppsatta män, som häfdat sin ställning med den utsöktaste belefvenhet; derigenom erhöll deras ynnestbevis tiodubbelt värde, och till och med då de sågo sig nödsakade att afslå en begäran, mildrades obehaget deraf genom deras humana sätt. Derag befallningar läto såsom blygsamma önskningar, och de mottogo aldrig ens den pligtskyldigaste tjenst utan en: förbindlig tacksägelse. Hvem kunde väl neka sådana ädlingar den hyllning som tillkom dem? Vid inträdet öfver deras dörrtröskel förnam man, ända ifrån herrn sjelf och ned till den ringaste tjenaren, en ton och en hållning, som vittnade om den renaste känsla af menniskovärde. Der hade lyckans håfvor fallit på värdiga föremål. Det skulle smärta mig om dessa åsigter helt och hållet tillhörde en försvunnen tid, och likväl frestas jag tro, att hvad jag nu har att säga om helsningens speciella användnjns, okt! förekomma den yngre generatiopen som :n föråldrad teori, grundad dels på ge umal-frivska dels på sceniska principer. Derpå svarar jag endast, att det gamla Frankrike, framför det nya, var belefvenhetens skola, och att scenen är och blir pröfvostenen för allt det stötande och löjliga, som modet och tidsandan möjligen kunna framalstra. För öfrigt kunna nedanstående grundreglor, som icke äro hemtade från någon lärobok, utan helt enkelt hvila på flitiga iakttagelser, tjena våra efterkommande såsom en historisk ledtråd för civilieationens utveckling. Vi helsa våra närmaste både hemnia och ute; vi helsa våra vänner, våra sjölasörjare och våra lärare, äfven om dessa af lätt förklarliga skäl icke genast kunna igenkänna oss; vi buga med tillbörlig respekt för våra förmän ooh de personer som representera vårt fäderneslands värdighet; men dem, som vi blott flyktigt känna, dem som vi icke hysa någon aktniog för, och slutligen dem som antingen förbise eller hata oss — hur skola vi bete oss mot dem? Hvad den första kategorien angår skall en artig helsning alltid vara på sin plats; den får dock icke ega förtrolighetens pregel, och vi måste noga akta oss att synas som om vi ville påtvinga halffremmande personer vår närmare bekantskap. En menniska kan ha felat, hon kan också ha blifvit misskänd, till och med oskyldigt förtalad ; vi äro icke kallade att vara domare, ännu mindre bödlar; ett aktningsbevis kan måhända höja hans mod; han vågar icke helsa på oss först, men ett tecken på vårt förakt kunde störta honom i förtviflan. Antag att han vore skuldfri, så begingo vi ju sjelfva eu orättvisa. Vi skola derföre obetingadt helsa, icke kallt, ej heller med: konstlad björtlighet, utan blott så som vi i hans ställe skulle önska det. Skall man också helsa på en afundsman? Det kostar väl på, men vår heliga religion; ålägger oss ju försonlighet, och till och med de .hedniske vise ha lärt oss, att vi skola göra våra fiender till vänner. Låtom oss pröfva, om vårt tillmötesgående icke skulle kunna besvaras med ett mildare siunclag. Hatet är som ett giftigt sår på vår själ; om en sådan smärta kunde döljas, eller måhända alldeles öfvervintias derigenom att man vid :gifvet tillfälle höfligt lyfter på hatten — så lönar: det sannerligen mödan att försöka ett så föga kostsamt läkemedel. Det är för visso en vacker sed att alldeles eller nästan obekanta personer presenteras för hvarandra i sällskap eller vid privata möten och sålunda underrättas om hvarandras namn och stånd; men deraf borde icke följa det besvärliga oskicket, att vanlig höflighet knappast får bevisas eller mottagas af en person, med hvilken detta ceremoniel icke blifvit: vederbörligen iakttaget. Jag har mött folk, som under sådana omständigheter känt sig : högst obehagligt berörde genom en helsning, och besvarat den. på ett frånstötande sätt. Det är för den uppmärksamme iakttagaren nästan en löjlig komedi att se gäster hos en gemensam vän gå och stirra på hvarandra med kalla, stela blickar till det ögonblick, då värden företager presentationen, som ofta sker så hastigt och otydligt att man hvarken uppfattar eller minnes vederbörandes namn. Det kan då i sjelfva Verket också göra detsamma, ty för det mesta äter och dricker man och roar sig ganska bra tillsammans, utan att fortsätta bekantskapen, utan att till och med -helsa Då hvarandra på gatan! Dette