dande rigtningen hos de tongifvande, i hvilket
det visserligen ej saknar sin betydelse, och
detta fall är den för nästa riksdag speciella
omständigheten, att vid densamma represen-
tationsfrågan kommer att afgöras. Jag tager
för gifvet, att denna fråga skall afgöras, ku-
lisspelet frånräknadt, genom en enkel votering
inom borgarståndet, utan att särdeles taga i
anspråk några dialektikens vapen; det är så-
ledes i denna votering, som Norrköpingsrepre-
sentanten n:o 2 kommer att kunna utöfva nå-
got inflytande vid nästa riksdag. Ni vet nem-
ligen sjelf hur inflytelselös hvarje nykommen
riksdagsman är; hur skolpojkmessigt han be-
handlas af de äldre kamraterna, och att om
han får plats i något utskott, detta blir inå-
got af de mindre ansedda. Det är i detta
afseende som hr Ringborg kan vara lika god,
eller snarare lika obetydlig som någon annan,
då vi endast hafva tvenne i facket rutinerade
män justieborgmästaren Stolpe och fabrikören
E. Swartz — herrar Arnberg och Bergvall
äro nu mer för gamla att ifrågakomma; herr
Arnberg äfven derför att han på gamla dagar
omvändt sig och nu omfattar liberala åsigter
i tullagstiftningen — af hvilka den förstnämnde
ställt sig i ett slags spändt förhållande till
koryfeerna inom vår plutokrati och den sed-
nare alltför bestämdt uppträdt med sin afsä-
gelseakt, hvilket jag vill vara nog beskedlig
att tillskrifva att han vid valet endast påtänk-
tes med några få röster — således när ingen
rutinerad riksdagsman kunde fås, så kan herr
Ringborg vara lika så passande och lika så
oskadlig som någon annan för den inskränkta
verksamhet som tillfaller en nykommen vid våra
svenska riksdagar.
På listan öfver dem som erhöllo röster
förekommer ett namn i sista rummet, med två
röster, som ej är utan sin märkvärdighet. Det
bäres af en skomakar Sjöberg, ett slags origi-
näl som vandrar omkring med ett karbunkel-
rödt ansigte och bränvinsflaskan i fickan, åt-
skilliga gånger framställd i muntrationstidnin-
garne af trädsnidarnes knit. Naturligtsvis har
han en väljande spefogels ironi att tacka för
äran att skyldra vid sidan af en Ludvig Ring-
borg. Men denna ironi har dock sin sens
moral, då den visar hur den nuvarande riks-
dagsordningen kan sammanföra sitt folk.
Innan jag slutar kapitlet om vårt riks-
dagsmannaval, hvilket kommer att utgöra den
väsendtliga fyllnaden i dagens korrespondens,
kan jag ej lemna utan en ogillande uppmärk-
samhet den likgiltighet som vår magistrat visat
för hela angelägenheten genom sin bristfällig-
het i stiliseringen af sjelfva kallelsen till valet,
i hvilken ej med ett enda ord nämnes hvilka
de egenskaper äro som fordras för rösträttig-
hets utöfvande som ock för valbarhet. Sed
hec hactenus!
Häromdagen begrofs en ung man, som
hade en lysande framtid irikedomsväg framför
sig såsom enda qvarlefvande sonen till en sten-
rik man, som i honom förlorade den siste af
fyra förhoppningsfulla söner, som alla, utom en
enda, gått bort efter hunnen ynglinga- och
mannaålder. Den gamla hedersmannen, soc-
kerbrukspatronen J. von Leesen, tysk till bör-
den, som haus namn förråder, har hufvyudsak-
ligen genom egna anstränguingar blifvit
egare af en fortyn, som väl kan skattas såsom
en af de betydligaste här på platsen, och detta
utan att förlora något af den bonhomie och
liberalitet i många fall, som, alltid vackra i
och för sig sjelfva, framlysa ännu mera när.de
utgå från den rike mannens hjerta, som med-
gångar så ofta skämma bot. Hans sonson,
en ung gosse, blir förmodligen arfvinge till
dena del af den gamles stora förmögenhet, öf-
ver hvilken han ej anonorlunda genom testa-
mente disponerar, i Heynes anda, vill jag
hoppas.
Herr baroner och läsarebiskopen S:t Cyr
annonserar nu om upptagandet på nytt af sina
audliga sånglektioner för småskolebarnen i riks-
salen. der de små stackarne pinas med att i
minnet inplugga och sjunga efter melodier af
trubaduren Ahnfelt och herr S:t Cyr sjelf,
samtliga Davids 150 psalmer, samt de fyra
stora profeterna förmodligen på köpet.
Thomas.