-— Jag tackar er tusen gånger; ni gör er
alltför mycket besvär.
Åhnej, besväret är ringa, återtog bi-
jägaren. Jag ordinerar er ett pistolskott ge-
nom pannan.
Tonillo kände en rysning genomila sig;
dock förlorade han ej kontenansen.
— Ni tror, den kuren skall bekomma mig
väl? sade han.
— Utmärkt väl; jag är fullt öfyertygad
derom.
— Hm! Ni är mycket klokare än jag,
jag medger det; men ni torde ursäkta, att jag
denna gång vågar vara af en annan åsigt
än ni.
— Ni har då bestämdt orätt, genmälde
jägaren och spände hanen på en pistol; jag
vill genast visa er, hur verksamt det medel
är, som jag föreslagit.
— Och ni tror, ers herrlighet, att det
inte finns någon annan kur, som är bättre el-
ler åtminstone lika god som denna?
— Vid min ära, jag känner ingen sådan.
— Jag tycker, ser ni, att den här är nå-
got för våldsam.
— Bah! det är bara inbillning af er; ni
skall straxt få se att ni har orätt.
-— Det är möjligt, ers herrlighet; det pas-
sar inte mig att disputera med er. Är ni
fullt besluten att ge mig in medikamentet här
på stället?
— Jag? nej visst inte. Känner ni kan-
ske till någon lämpligare plats?
— Ja, erg nåd.
(Forts.)