Plötsligt tyckte han sig märka, att någon-
ting rörde sig i det höga gräset. Han steg
sakta ned af hästen, och utan andra vapen än
sina pistoler, kröp han på händer och fötter
fram till det misstänkta stället. En orm skulle
icke ha kunnat slingra sig hastigare och ty-
stare genom gräset.
Som sagt, don Fernando uppnådde den
misstänkta platsen; han hade all möjlig möda
att återhålla ett utrop af glädje och öfverrask-
ning, då han fick se el Zapote sitta på mar-
ken och äta frukost med god aptit.
Don Fernando smög sig tätt intill vaque-
ron, utan att denne märkte det; derpå rusade
han på honom och grep honom i strupen.
Innan den stackars karlen hann hemta
sig från sin förvåning öfver detta lika våld-
samma som oväntade anfall, var han redan
bunden och satt ur stånd att försvara sig.
-— Åh! utbrast don Fernando och satte
sig bredvid sin fånge, hvilken besynnerlig
slump. Huru mår ni i dag, min käre Zapote?
— Ni är alltför artig, genmälde denne;
bröstet är inte bra, jag hostar.
-— Så ledsamt, min herre; jag boppas
ert illamående inte är af någon farligare be-
skaffenhet.
— Det hoppas också jag, ers herrlighet ;
dock tillstår jag, att jag är smått orolig der-
öfver.
— Åh! var lugn, Tonillo; jag åtager mig
att bota er.
— Känner ni något botemedel för hosta,
ers nåd?
— Ja, ett alldeles ypperligt; jag vill ge-
nast använda det på er.