Estevan skyndade sig att framsätta mat,
och den unge mannen och hans fånge dröjde
icke att göra heder åt densamma. Dock va-
rade ej måltiden länge; snart hade don Fer-
nando ätit sig mätt och sedan han släckt sin
törst med en bägare friskt vatten, gick han
och satte sig bredvid sina vänner samt berät-
tade för dessa alla de äfyentyr han haft un-
der sin långa bortovaro.
Öfverfogden hade gissat rätt; don Fer-
nando hade verkligen funnit det spår, han så
länge förgäfves sökt. Detta spår ledde åt syd-
vest och fördjupade sig in i den vildaste öde-
marken.
Don Fernando hade följt spåret under
flera timmar, för att förvissa sig om att det
var det verkliga.
När rödskinnen frukta för att bli för-
följda, pläga de använda alla möjliga knep för
att vilseleda sina fiender. Ofta nog utplåna
de spåren, allt eftersom de framgå; och när
detta icke låter sig göra, fördela de sig i flera
partier och gå långa krokvägar. Denna gång
hade de varit försigtigare och fintligare än
någonsin, och hvarje annan än WStenhjertat
skulle ovilkorligen ha blifvit lurad och måst
öfverge hoppet att finna dem; men don Fer-
nando kände till deras vanor och var lika knip-
slug som de.
Så snart den unge mannen gjort sin upp-
täckt, begaf han sig genast tillbaka till läger-
platsen. Han färdades så fort möjligt var,
men uraktlät dock icke att vidtaga alla de för-
gigtighetsmått klokheten bjuder i ett land, der
hvarje träd, buske och sten kan gömma någon
osynlig flende.