Estevan skyndade sig att framsätta mat, och den unge mannen och hans fånge dröjde icke att göra heder åt densamma. Dock varade ej måltiden länge; snart hade don Fernando ätit sig mätt och sedan han släckt sin törst med en bägare friskt vatten, gick han och satte sig bredvid sina vänner samt berättade för dessa alla de äfyentyr han haft under sin långa bortovaro. Öfverfogden hade gissat rätt; don Fernando hade verkligen funnit det spår, han så länge förgäfves sökt. Detta spår ledde åt sydvest och fördjupade sig in i den vildaste ödemarken. Don Fernando hade följt spåret under flera timmar, för att förvissa sig om att det var det verkliga. När rödskinnen frukta för att bli förföljda, pläga de använda alla möjliga knep för att vilseleda sina fiender. Ofta nog utplåna de spåren, allt eftersom de framgå; och när detta icke låter sig göra, fördela de sig i flera partier och gå långa krokvägar. Denna gång hade de varit försigtigare och fintligare än någonsin, och hvarje annan än WStenhjertat skulle ovilkorligen ha blifvit lurad och måst öfverge hoppet att finna dem; men don Fernando kände till deras vanor och var lika knipslug som de. Så snart den unge mannen gjort sin upptäckt, begaf han sig genast tillbaka till lägerplatsen. Han färdades så fort möjligt var, men uraktlät dock icke att vidtaga alla de förgigtighetsmått klokheten bjuder i ett land, der hvarje träd, buske och sten kan gömma någon osynlig flende.