an icke säga, att jag någonsin lofvat utan
tt hålla.
— Men ni har icke ansett det otillbör-
ligt att släppa in indianerna i presidiet och del-
taga uti ett försåtligt anfall på mig.
Vagqueron smålog.
— Nej, don Fernando, sade han; äfven
vid de tillfällen, på hvilka ni nu syftar, var
jag er trogen.
— Hvad för slag? ropade den unge man-
nen och började bli otålig; det skulle vara
roligt att veta hvarigenom ni då visade mig
er trohet.
— Åh! ers herrlighet, jag handlade då
såsom alltid efter min bästa öfyertygelse.
Detta svar framkallade ett skallande gap-
skratt ibland de närvarande.
El Zapote bugade sig med denna hög-
modiga ödmjukhet, som nästan alltid återfinnes
hos personer af tvetydigt värde, de der be-
trakta sig sjelfva såsom missförstådda snillen.
— Nå ja, återtog don Fernando med en
axelryckning, vi få väl snart se hur trogen ni
är. Jag vet, att ert samvete är elastiskt, men
har ännu icke pröfvat, huru mycket det kan
utspännas.
El Zapote svarade icke; han lyftade ögo-
nen mot himmelen likasom för att taga denna
till vittne på den orättvisa, som blifvit honom
tillfogad, och lade armarne i kors öfver brö-
atet,
- Ipnan jag redogör för resultaterna af
min färd, torde ni tillåta att jag intager litet
föda, sade don Fernando; jag är alldeles ut-
svulten; sedan min afresa i går harjag hvar-
ken- ätit eller druckit.