an icke säga, att jag någonsin lofvat utan tt hålla. — Men ni har icke ansett det otillbörligt att släppa in indianerna i presidiet och deltaga uti ett försåtligt anfall på mig. Vagqueron smålog. — Nej, don Fernando, sade han; äfven vid de tillfällen, på hvilka ni nu syftar, var jag er trogen. — Hvad för slag? ropade den unge mannen och började bli otålig; det skulle vara roligt att veta hvarigenom ni då visade mig er trohet. — Åh! ers herrlighet, jag handlade då såsom alltid efter min bästa öfyertygelse. Detta svar framkallade ett skallande gapskratt ibland de närvarande. El Zapote bugade sig med denna högmodiga ödmjukhet, som nästan alltid återfinnes hos personer af tvetydigt värde, de der betrakta sig sjelfva såsom missförstådda snillen. — Nå ja, återtog don Fernando med en axelryckning, vi få väl snart se hur trogen ni är. Jag vet, att ert samvete är elastiskt, men har ännu icke pröfvat, huru mycket det kan utspännas. El Zapote svarade icke; han lyftade ögonen mot himmelen likasom för att taga denna till vittne på den orättvisa, som blifvit honom tillfogad, och lade armarne i kors öfver bröatet, Ipnan jag redogör för resultaterna af min färd, torde ni tillåta att jag intager litet föda, sade don Fernando; jag är alldeles utsvulten; sedan min afresa i går harjag hvarkenätit eller druckit.