såsom han sjelf antydt, domnat bort, så. ått
de icke förmådde bära tyngden af hans kropp.
Iaspektor Luciano skyndade sig att hjel- l
pa upp honom: ;
— Åh! det är ingenting farligt, sade
Tonillo med ett förbindligt smålecide; jag
tackar er min herre, inom fem minuter har
blodet åter kommit i omlopp och då Blir jag
kry igen. En annan gäng, don Fernando,
tillade han, får ni lof att inte dra så hårdt
åt, när ni binder mig.
— Det beror af er sjelf, Zapote; svär på
att ni inte försöker rymma, och jag ger erer
frihet.
— Har ni inte större fördringar än så,
ropade vaqueron muntert, skall vårt kontrakt
snart vara uppgjordt. Jag svär, vid hoppet
att efter döden få lefva i frid i paradiset, att
icke rymma från er!
— Godt; jag litar på er. Glöm nu inte
edens vigt och värde!
— En hederlig karl måste stå vid sitt
ord, genmälde el Zapote. Ni har ingen an-
Jedning att förebrå mig; jag är minsann icke
den, som sviker ett gifvet löfte. !
— Det vore väl; om så vore; heh jag
tviflar storligen derpå. Ert beteende emöt..
mig på sista tiden stämmer icke väl öfverens
med de försäkringar om tillgifvenhöt föf min
person, som ni hvar gång vi träffats öfvertio- i
rat mig med.
Tonillo blef icke alls brydd öfver denna.
direkta anklagelse.
— Det är vissa ädelmodiga menniakorsZ
ö de att alltid blifva misskända, sade han; Dn