nando ; den åndre var fastbunden vid hästen,
förmodligen derföre att hans ledsagare befa-
rade att han eljest skulle fly.
Fången tycktes emellertid finna sig rätt
bra i sitt öde; han satt helt vårdslöst på häst-
ryggen, såg spotsk ut och bar näsan högt
vädret, såsom hade don Fernando varit hans.
fånge och icke han don Fernandos.
När han kom fram till elden, bredvid
hvilken don Pedro och hans båda inospektorer
gutto, helsade han artigt på dessa men syntes
icke alls finna sig generad af den köld, hvar-
med han blef mottagen.
Denne man var ingen annan än Tonillo
el Zapote, den samvetsgranne vaqueron, som
vi redan flera gånger haft äran presentera för
våra läsare. !
Don Fernando mottogs på det hjertliga-
ste sätt. Hans vänner, hvilkas nyfikenhet var
uppdrifven till den högsta grad, brunno af be-
gär att få höra, hvad han hade att berätta,
så mycket heldre som hen såg glad ut, och
de deraf kunde sluta till, att han medförde
goda nyheter.
Sedan don Fernando tryckt de tre hän-
der, som blifvit honom räckta, hoppade han
ur sadeln och löste upp den rem, hvarmed
han sammanknutit fångens ben under häst-
buken.
— Uff! utbrast Tonillo; jag tackarer don
Fernando; sannerligen började jag inte bli
trött på det der tvånget; det sticker i benen,
gom om ett par tusen synåar fastnat Vid dem,
Han gjorde ett duktigt hopp ned på mar-
en och föll framstupa, benen hade nemligen,