göra med indianerna. Som ni väl vet, äro
dessa ytterst knipsluga och försigtiga; de för-
stå i grund konsten att missleda förföljare.
— Hvad! utbrast inspektoren och förde
handen bakom örat; jag tycker mig höra lju-
det af hästtraf.
— Ja, verkligen! ropade don Pedro med
en liflig rörelse af glädje.
— Ja, sade Estevan, äfven jag hör ett
sådant ljud; men nog är det mer än en häst
som åstadkommer det.
— Men don Fernando var ju ensam, när
han lemnade lägerplatsen, inföll don Pedro
ifrigt.
— Han har kanske träffat på någon men-
niska i skogen, svarade don Estevan.
— Det är mycket illa gjordt, återtog
godsegaren, att skämta under sådana förhål-
landen som dem, hvari vi befinna ass. Det
låter nästan, som ni ville håna mig i min
sorg.
— Gud bevare mig ifrån att vara så elak,
don Pedro. Som ni sjelf bör, komma Hästar-
ne allt närmare; inom en liten stund ha vi
förklaring på gåtan. Jag anser det icke alls
otroligt, att don Fernando ertappat någon in-
dian som varit ute för att spionera på 058.
— För tusan! så måtte det hå gått till,
ropade inspektoren glad; se der ha vi honom
med sällskap!
I detta ögonblick hördes utposten ropa
tywer da! och don Fernandos klara, lätt igen-
kännliga röst besvara hans tillrop. Tvenne
ryttare kommo ingalopperande på den vid-
sträckta lägerplåtsen.
Den ene af dessa var verkligen don Fer-