Rällegangsoch Polisayheter. Hvar är engelsmannen? Matroserna Svensson och Pettersson, förut anställda å ångaren Westerås, nu bäktade på misstankar att hafva dränkt en engelsman, som hitkommit som matros å en engelsk brigg, voro i går upphemtade till rådhusrättens fjerde afdelning för att undergå ransakning. Matrosen C. Hedengren, som egentligen balt bestyret med engelsmannen, har afvikit från staden och som man tror rest till Amerika. Svensson berättade, att han, Pettersson och Hedengren en nau i medio af Maj månad sällskapat med ett par engelsmän, af hvilka den ena blifvit så drucken att de måst fora honom ombord på Westerås, der ban somnade af nere i skansen. Något sednare hade likväl Hedengren fått den ideen, att engelsmannen borde komma ombord å briggen, der han var anställd, Lvarfore han börjat påkläda den druckne englaåndaren sina egna kläder, i stället för dem hvilka denne förut haft på sig. Om detta utbyte af kläder skett af misstag i mörkret visste icke Svensson. Derpå hade Svensson hjelpt Hedengren att taga npp engelsmannen på däck, der Pettersson stått och tagit emot honom. — Nå, hvar gjorde ni då af engelsmannen? sporde ordf, — Vi förde ned honom i en båt, och sedan rodde Pettersson och Hedengren bort med honom, svarade Svensson. — Hvart rodde de? — Det vet jag inte så noga; men nog stäfva de åt briggen, som läg vid Skinnarviken, Ett vittne berättade att så tillgått som Svensson berättat, med tillägg att Hedengren väckt engelsmanocn på så sätt att han bränt honom på magen med en lampa. i Pettersson berättade detsamma som Svensson och påstod att de försökt få engelsmannen ombord på briggen, men som den var för hög, så rodde de i land med honom och lade bonom på en liten grön gräsplan straxt ofvanför Skinnarviksbryggan. — Hvart tog engelsmannen sedan vägen? — Ja, det vet Gud, men inte jag, förklarade Pettersson. Frågan om hvar engelsmannen är blei således äfven nu obesvarad, och målet uppskjöts. Eschapperad. Skomakarlärlingen OC. O, Hultenberg, :som tillvarrat sig en bonjour, ett arr byxor, ett par stöflor och galoscher och ett sideup ar bandelsbukhållaren Grundqvist, och derför blifvit 5 till rådhusrätten, har dock visligen lagat sig uudaa, :: nan ha autraffats med kallelse. Brief till flera af lä uens befalluingsha:vauden, med anhällan om hans gripaude, har atgått, men ingenstädes har man funnit honom. För fjorton dagar sedan såg man honom i Malmö, upplyste målseganuden; men som rä:len ansåg att det ej vur okal alv besvära flera kuvgl. befallvingshatvande, förrän man med sakerhet vet hvar Hultenberg finns, så afskrefs målet, och får bero på anmälan, då den tilltalades visielseort blir bestämdt känd. En bängslyvtg krögerska, Ulrika Soha Bång, bustru till en spanmalsbärare och boende uti huset n:r 4 Jobannis gränd vid Skeppsbron, bar eu par, tre gånger, sednast i går, stått inför poliskammarens skrank för grym och hbjertlös bebandling emot sin egen dotter, Lotten Lindqvist, 24 är Rammal, och den bon fore åktenskapet baft med en annan. Anledningen till hustru Bångs visade ovilja är den, att hon, 55 år gammal och gitt med en yngre karl, lider af ytterlig svartsjuka, hvilken går så lingt, att bon tillochmed misstanker mannen och dottern aut stå i ett ömmare forhällande till bvarandra än som vederbör. Mannen törs hon, så barsk bon än ser ut, icke på; den stackars dottern deremot, en fin: varelse med vackra drag, men af ett förskrämdt utseende och till på köpet något Jöf, hvilket annu mer ger hennes yttre en anstrykning at rädsla, har så mycket mer fått sitta emellan. Hugg och slag ha ofta vankats, sednast i lördags förunddag, hvarefter hon kört ut flickan, som uti förskräckelsen tog sin tlllykt i källarsvalen, der hon satt öfver hela söndagen, ända tills i måndags morse, krypande, då någon hördes komma, in i en tom tunna, af fruktan att det var modern. Hunger och stelfrusenbet dref dock slutligen frim den arma menniskan ur sitt gömsle, och en grannfru forbarmade sig öfver henoe samt anmälde äfven saken för traktens poliskommissarie, Hustru Bång, hvilken varit krögerska och såsom sådan samlat formögenhet, uppträdde i poliskammaren uti siden och bjets, och dottern var också ganska väl klädd, så att i det afseendet syntes hon icke vanlottad. Vid första polistörböret upprepade den grymma frun sina misstankar emot mannen och dottern, och hade äfven andra gemena insinuationer om henne; och vid det andra ville bon göra det skriftligen, men fick behålla sitt pasqvill för sig sjelf. Alt ha misshandlat flickan förnekade hon, och påstod att tvärtom hon blifvit slagen af henne, dervid mannen skulle varit bebjelphb. Flera personer intygade dock riktigheten utaf angifvelsen emot hustru Bång, och några kamrater till henDes man, hvilka voro bland de inkallade, fritog honom helt och hållet för beskyllningen rörande stjufie a