Rödskinnen kunde icke motstå denna våldsamt frambrytande störtflod, som från bergshöjden brusade öfver dem; de öppnade sina leder. När de hemtat sig från sin bestörtning, Öngo de se ryttoic, som hade gått såder illa ät dem, sitta i ivenne båtar på Rio Grande del Norte och ro af alla krafter åt godset las Norias till. Emellertid hade majoren med de få hvita som funnos qvar, stängt in sig i fästningen. Don Torribio gaf indianerna tecken att stanna och gick ensam fram mot fästningsporten. — Major, ropade han med hög röst, gif er! Ni sjelf och hela garnisonen få behålla lifvet. Majoren visade sig. — Ni är en förrädare, en feg usling, en hund! röt han. Ni har lönnmördat min gamle vän, som litade på er hederskänsla: Jag ger mig icke. Då måste ni och alla edra soldater dö, återtog den unge mannen. Var förståndig, var mensklig, gif er! ni kan aldrig försvara er. — Ni är en usling, säger jag er, ropade majoren Der har ni mitt svar. — Tillbaka! tillbaka! tjöt Tigerkatten och högg sina sporrar djupt in i hästens sidor; denne tog ett väldigt språng och ilade utaf med pilens snabbhet. Indianerna intogos af en panisk förskräckelse och rusade ned utför höjden såsom galningar ; dock hunno de icke fullkomligt undgå den olycka som hotade dem. Majoren hade