Rödskinnen kunde icke motstå denna
våldsamt frambrytande störtflod, som från
bergshöjden brusade öfver dem; de öppnade
sina leder.
När de hemtat sig från sin bestörtning,
Öngo de se ryttoic, som hade gått såder illa
ät dem, sitta i ivenne båtar på Rio Grande
del Norte och ro af alla krafter åt godset las
Norias till.
Emellertid hade majoren med de få hvita
som funnos qvar, stängt in sig i fästningen.
Don Torribio gaf indianerna tecken att
stanna och gick ensam fram mot fästnings-
porten.
— Major, ropade han med hög röst, gif
er! Ni sjelf och hela garnisonen få behålla
lifvet.
Majoren visade sig.
— Ni är en förrädare, en feg usling, en
hund! röt han. Ni har lönnmördat min gamle
vän, som litade på er hederskänsla: Jag ger
mig icke.
Då måste ni och alla edra soldater dö,
återtog den unge mannen. Var förståndig,
var mensklig, gif er! ni kan aldrig försvara er.
— Ni är en usling, säger jag er, ropade
majoren Der har ni mitt svar.
— Tillbaka! tillbaka! tjöt Tigerkatten och
högg sina sporrar djupt in i hästens sidor;
denne tog ett väldigt språng och ilade utaf
med pilens snabbhet.
Indianerna intogos af en panisk förskräc-
kelse och rusade ned utför höjden såsom gal-
ningar ; dock hunno de icke fullkomligt undgå
den olycka som hotade dem. Majoren hade