vika en tum från vår plats; och så länge vi
lefva, skall icke ett hårstrå röras på de per-
soners hufvuden, som ni håller kära.
— Tack! sade don Torribio och tryckte
hårdt Verados hand.
Denne bugade sig ödmjukt, lyftade upp
en flik af höfdingens kappa och kysste den.
Efter att ha kastat en sista blick på täl-
tet, som, efter hvad han sjelf sagt, innehöll
det käraste han egde i verlden, aflägsnade sig
den unge mannen med brådskande steg.
— Nu gäller det att vara tapper, sade
han, det är mot tappre män vi gå att strida.
Emellertid hade höfdingarne, såsom Tiger-
katten tillsade, gått hvar och en till sin post.
Hvarje stam hade sin höfding och väntade
endast på ett tecken af denne för att sätta
sig i rörelse.
Snart gafs detta tecken. Då lade de sig
ned på magen och började en sådan der marsch,
som endast indianerna kunna verkställa; de
kröpo och slingrade sig som ormar i det höga
gräset; och efter förloppet af en timma voro
de redan framme vid mexikanarnes yttre för-
skansningar, utan att ha blifvit gedda af nå-
gon.
Denna manöver hade de verkställt med
så mycken skicklighet och lycka, att öknens
tystnad icke på minsta sätt blifvit störd, och
att äfven för vaksamma ögon hela landskapet
tyckts försänkt i en djup slummer.
Endast några få minuter, förrän Tiger-
katten utdelat sina sista order åt höfdingarne,
hade en man, klädd i indianernas vanliga drägt,
lemnat lägret, och före alla andra på händer
och fötter begifvit sig mot presidiet.