— Jag tackar er, svarade denna. Hon
drog fram ur barmen ett bref, som hon skrif-
vit förut, men ännu icke förseglat. Jag var,
fortsatte hon, säker på resultatet af detta sam-
tar; 80 här skall ni få se, jag har redan på
iörhand upptecknat det i bref till min far.
Var så god och läg, tillade hon med ett för-
tjusande småleende på sina läppar, men inom
sig ytterst orolig; läs, don Torribio, hvad jag
skrifvit till min tar!
— O! min fröken, sade han och gjorde
en tillbakavisande åtbörd med handen, hvad
en flicka skrifver till sin far är heligt; ingen
annan än han bör få lisa det.
Doona Hermosa vek långsamt ihop bref-
vet; oaktadt den stora fara hon undgått, kun-
de man icke i hennes aunsigte spåra minsta
sinnesrörelse. Hon lemnade brefvet till Ma-
uuela.
— Min mor, sade hon till denna, ni skall
ge den bär biljetten till min far och sjelt tala
om för honom, hvad jag icke kunnat anförtro
åt papperet.
— Tillåt att jag går ut på en stund, min
fröken, inföll don Torribio; jag vill icke åböra
de instruktioner, ni har att gifva er följesla-
garinna.
— Nej, gör icke det! utbrast den unga
flickan, jag bör hädanefter icke ha någon hem-
lighet för er. Från 1 dag vill jag, ni skall
vara förtrogen med mina innersta tankar.
Doa Torribio smålog öfverlycklig; i detta
ögonblick leddes hästarne fram.
Donna Hermosa begagnade tillfället, me-
dan Torribio utbytte några ord med indianen,
till att hviska i Maänuela3 öra: