jernväg söker sin like, så har detta afseende
såväl på den förtjusande nejd densamma ge-
nomskär, som på det egendomliga sätt hvarpå
trafiken här ombesörjes. Då emellertid denna
sednare onekligen tilldrar sig den största upp-
mirksamheten, vill jag först yttra några ord
om densamma. Jag bör måhända derförinnan
crinra om, att det var helgdag då jag befor
jernvägen, och att af denna anledning intet
gods, utan blott passagerare då med detsamma
befordrades. Tåget bestod af, förutom loko-
motivet, 1 första klässens vagn samt ett gan-
ska stort antal öppna passagerarevagnar, hvil-
ka sednare, blå till färgen och försedda med
gula draperier, hafva en påfallande likhet med
de vagnar menageriegare begagna till trans-
porterandet af sina fyrbenta colebriteter. Se-
dan jag försett mig med biljett till första klas-
gens vagn (hvartill man, i parentes sagdt, säl-
jer ett obegränsadt antal biljetter, oaktadt
jenvägen endast disponerar öfver denna enda
kup, hvilken rymmer ungefär 12 personer), blet
mitt första göra att taga min plats i besittning,
någonting, som ingalunda var en så lätt sak,
som man måhända föreställer sig; dertill for-
drades nemligen en föga lätt utförd produktion
i den högre gymnastiken. Då tåget en stund
varit i gång, öppnades den i kupåns ena ända
befintliga dörr, och in trädde en ung man som
aftordrade passagerarne deras biljetter, hvar-
efter han begaf sig genom eni motsatta ändan
af kupen varande dörr för att i de öfriga vag-
närne fullfölja detta sitt åliggande. Härvid
tillgick sålunda, att han, som, enligt hvad en
af de medföljande passagerarne upplyste, om
söndagarna är konduktör och om söknedagarne
bokhållare, först klättrade upp 1taket och der-
ifråa med en vighet, som skulle anstått en
apa, praktiserade sig in i vaguen. På detta
sätt fortsatte han sin promenad utför alla vag-
narne i det framilande tåget, hvarefter han
under samma halsbrytande evolutioner tillryg-
galade färden tillbaka.
Bland de uppgifter, som vårt århundrade
sträfvar att lösa, intager tvifvelsutan qvinnans
förbättrade ställning inom sarahällslifvet ett
af de främsta rummen. Wessman-Barkens
jernvägsbolag har, sig till heder, praktiskt vi-
sat sivt intresse för den stora frågan derige-
nom, ait detsamma antagit ett fruntimmer
till... stationsbefälhafvare. De på ifrågava-
rande tjensteman sig belöpande göromål äro
emedlortid af en ganska underordnad beskaf-
feohet och lemna honom eller henne, hvilket
det nu skall heta, tillräcklig tid öfrig att sköia
ett litet åkerbruk samt att då och då före-
taga en längre eller kortare tur utåt jernvä-
gen, ett tillfälle till rekreation, som af den
något åldriga damen med barnslig förtjusning
omfattas. En annan egendomlighet vid denna
jernväg är, att personer fritt tillåtas att, se-
dan töget redan blifvit satt i gång, kasta sig
n i vagnarna och att hoppa ur dem, innan
Låget stadnut. En passagerare i en af de öpp-
na vagnarna gick tillochmed så långt i djerft
lödsförakt, att han, kommen midtför sitt på
något afstånd från jernvägen belägna hem,
med ett lätt hopp ur vagnen lemnade det i
säng varande tåget, hvarefter han lugnt fort-
satte vägen till sitt. Härtill kommer vidare,
wtt emellan sjelfva jernvägsbanken och det
mgifvande stängslet fri passage dagen i ända
välles öppen för både menniskor och djur.
Beskrifvaren slutar med att ogilla hela
letta primitiva sätt att sköta en bana — låt
ara blott en godsbana. — Men oss tyckes
let icks vara så farligt. Beskrifvaren har icke
mförmält mer än en enda olägenhet, nemli-
en att det säljes för mycket biljetter, och om
tationsbefälhafvarinnan har ju icke försports
lågot ondt. — Det är icke hvarje bana gifvot
it hafva staten och dess kassa till morbror.
Bnovsa ren
ET