jernväg söker sin like, så har detta afseende såväl på den förtjusande nejd densamma genomskär, som på det egendomliga sätt hvarpå trafiken här ombesörjes. Då emellertid denna sednare onekligen tilldrar sig den största uppmirksamheten, vill jag först yttra några ord om densamma. Jag bör måhända derförinnan crinra om, att det var helgdag då jag befor jernvägen, och att af denna anledning intet gods, utan blott passagerare då med detsamma befordrades. Tåget bestod af, förutom lokomotivet, 1 första klässens vagn samt ett ganska stort antal öppna passagerarevagnar, hvilka sednare, blå till färgen och försedda med gula draperier, hafva en påfallande likhet med de vagnar menageriegare begagna till transporterandet af sina fyrbenta colebriteter. Sedan jag försett mig med biljett till första klasgens vagn (hvartill man, i parentes sagdt, säljer ett obegränsadt antal biljetter, oaktadt jenvägen endast disponerar öfver denna enda kup, hvilken rymmer ungefär 12 personer), blet mitt första göra att taga min plats i besittning, någonting, som ingalunda var en så lätt sak, som man måhända föreställer sig; dertill fordrades nemligen en föga lätt utförd produktion i den högre gymnastiken. Då tåget en stund varit i gång, öppnades den i kupåns ena ända befintliga dörr, och in trädde en ung man som aftordrade passagerarne deras biljetter, hvarefter han begaf sig genom eni motsatta ändan af kupen varande dörr för att i de öfriga vagnärne fullfölja detta sitt åliggande. Härvid tillgick sålunda, att han, som, enligt hvad en af de medföljande passagerarne upplyste, om söndagarna är konduktör och om söknedagarne bokhållare, först klättrade upp 1taket och derifråa med en vighet, som skulle anstått en apa, praktiserade sig in i vaguen. På detta sätt fortsatte han sin promenad utför alla vagnarne i det framilande tåget, hvarefter han under samma halsbrytande evolutioner tillryggalade färden tillbaka. Bland de uppgifter, som vårt århundrade sträfvar att lösa, intager tvifvelsutan qvinnans förbättrade ställning inom sarahällslifvet ett af de främsta rummen. Wessman-Barkens jernvägsbolag har, sig till heder, praktiskt visat sivt intresse för den stora frågan derigenom, ait detsamma antagit ett fruntimmer till... stationsbefälhafvare. De på ifrågavarande tjensteman sig belöpande göromål äro emedlortid af en ganska underordnad beskaffeohet och lemna honom eller henne, hvilket det nu skall heta, tillräcklig tid öfrig att sköia ett litet åkerbruk samt att då och då företaga en längre eller kortare tur utåt jernvägen, ett tillfälle till rekreation, som af den något åldriga damen med barnslig förtjusning omfattas. En annan egendomlighet vid denna jernväg är, att personer fritt tillåtas att, sedan töget redan blifvit satt i gång, kasta sig n i vagnarna och att hoppa ur dem, innan Låget stadnut. En passagerare i en af de öppna vagnarna gick tillochmed så långt i djerft lödsförakt, att han, kommen midtför sitt på något afstånd från jernvägen belägna hem, med ett lätt hopp ur vagnen lemnade det i säng varande tåget, hvarefter han lugnt fortsatte vägen till sitt. Härtill kommer vidare, wtt emellan sjelfva jernvägsbanken och det mgifvande stängslet fri passage dagen i ända välles öppen för både menniskor och djur. Beskrifvaren slutar med att ogilla hela letta primitiva sätt att sköta en bana — låt ara blott en godsbana. — Men oss tyckes let icks vara så farligt. Beskrifvaren har icke mförmält mer än en enda olägenhet, nemlien att det säljes för mycket biljetter, och om tationsbefälhafvarinnan har ju icke försports lågot ondt. — Det är icke hvarje bana gifvot it hafva staten och dess kassa till morbror. Bnovsa ren ET