2 MM Ufverfogden sänkte modfälld hutvudet. — Må Gud beskydda er då! sade han med en mia som röjde föga förtroende till det äfventyrliga företagets framgång. — Na ge vi o88 af, sade donna Hermosa och svepte om sig sin vida kappa. Den unge mannen gicks förut. i. Natten var mycket mörk; här och der såg man de matta skenen af slocknaude eldar, kring hvilka presidiocts försvarare lågo utsträckta och sofvo; dessa eldar förmådde icke alls skingra mörkret, utan bidrogo snararo att göra det ännu mera ogenomträngligt. En djap tystnad rådde i byu; endast då och då bördes roffoglarnes hemska liten, då de slogos med hvarandra om liken efter dem, som stupat 1 sista sammandrabbningen. Våra tre nattvandrare gingo med fasta steg gin väg fromåt; ibland snafvade de mot stenar och lösryckta bitar af murarne som här och der lågo kringströdda, ibland måste de försigtigt klifva öfver liken och för ett ögonblick störa roffoglarnes fästmåltid. På sådant sätt gingo de genom byns hela längd, och ankommo slutligen efter många obehag till den del af hutvudmuren som läg midt framtör indianernas läger, hvarifrån man såg talrika eidar lysa och hörde stoj och muntra sånger ljuda. Skildtvakterna slippte de tre personerna igenom, sedan de utbytt några ord med don Estevan. Denne stannade, då de kommit några steg utom muren, och de båda fruntimmerna gjorde sammaledes. — Douna Hermosa, sade han med låg och osäker röst; här har ni indianernas läger framför er. Om jag följde med er längre,