2 MM
Ufverfogden sänkte modfälld hutvudet.
— Må Gud beskydda er då! sade han
med en mia som röjde föga förtroende till det
äfventyrliga företagets framgång.
— Na ge vi o88 af, sade donna Hermo-
sa och svepte om sig sin vida kappa.
Den unge mannen gicks förut.
i. Natten var mycket mörk; här och der såg
man de matta skenen af slocknaude eldar,
kring hvilka presidiocts försvarare lågo utsträck-
ta och sofvo; dessa eldar förmådde icke alls
skingra mörkret, utan bidrogo snararo att göra
det ännu mera ogenomträngligt.
En djap tystnad rådde i byu; endast då
och då bördes roffoglarnes hemska liten, då
de slogos med hvarandra om liken efter dem,
som stupat 1 sista sammandrabbningen.
Våra tre nattvandrare gingo med fasta
steg gin väg fromåt; ibland snafvade de mot
stenar och lösryckta bitar af murarne som här
och der lågo kringströdda, ibland måste de
försigtigt klifva öfver liken och för ett ögon-
blick störa roffoglarnes fästmåltid.
På sådant sätt gingo de genom byns hela
längd, och ankommo slutligen efter många obe-
hag till den del af hutvudmuren som läg midt
framtör indianernas läger, hvarifrån man såg
talrika eidar lysa och hörde stoj och muntra
sånger ljuda. Skildtvakterna slippte de tre
personerna igenom, sedan de utbytt några ord
med don Estevan. Denne stannade, då de kom-
mit några steg utom muren, och de båda frun-
timmerna gjorde sammaledes.
— Douna Hermosa, sade han med låg
och osäker röst; här har ni indianernas läger
framför er. Om jag följde med er längre,