iunda, hvad bar ni för sospråk på mitt för-
troende, och med hvad rättighet söker ni af-
locka mig mina hemligheter?
— Jo, jag talar så till er, derföre att er
fiende också är min, och emedan jag törstar
efter hämd likasom ni. Förstår ni mig nu?
— Icko mera än nyss. Om ni inte har
någonting anvat att säga mig, är det så godt
att vi afsluta det här samtalvt och skiljas åt.
Den okände gjorde cn åtbörd af otålig-
het; han hade icke vintat sig så mycken mot-
aträfvighet.
— Ännu ett ord, don Torribio Quiroga,
sade han; den person, som ni hatar, och efter
hvilkens lif ni fraktar, heter don Fernando
Carril. Denne man, som ni under en längre
tid ständigt träffat i er väg, som omintetgjori
edra plauer och hånlett åt ert felslagna hopp,
denne man har öfvervunnit er i alla strider;
till och med ert lif tillhör honom; och hvad
som är värre än allt annat, han har röfvat
bort er älskarinnas hjerta från er. Är jag
icke väl underrättad kanske? Förmodligen är
ni Du villigare att skänka mig ert förtroende?
Don Torribio hade åhört främlingens ord
med blandade känslor; sorg, harm och vrede
lågade inom honom.
— Ja, sade han och knöt handen i ra-
seri; ja, Di är väl underrättad; hvarifrån no:
fålt dessa upplysningar, om de kommit ifrår
himmelen eller helfvetet, det qvittar mig lika;
menu sauna äro de. Denne man är min ohde
genius, öfverallt står han migivägen och kull-
kastar mina Jjutvaste, skönaste förhoppningar.
O! för att få hämnas på honom, för att få sc
honom darrande af förtviflan i milt våld, tig-