iunda, hvad bar ni för sospråk på mitt förtroende, och med hvad rättighet söker ni aflocka mig mina hemligheter? — Jo, jag talar så till er, derföre att er fiende också är min, och emedan jag törstar efter hämd likasom ni. Förstår ni mig nu? — Icko mera än nyss. Om ni inte har någonting anvat att säga mig, är det så godt att vi afsluta det här samtalvt och skiljas åt. Den okände gjorde cn åtbörd af otålighet; han hade icke vintat sig så mycken motaträfvighet. — Ännu ett ord, don Torribio Quiroga, sade han; den person, som ni hatar, och efter hvilkens lif ni fraktar, heter don Fernando Carril. Denne man, som ni under en längre tid ständigt träffat i er väg, som omintetgjori edra plauer och hånlett åt ert felslagna hopp, denne man har öfvervunnit er i alla strider; till och med ert lif tillhör honom; och hvad som är värre än allt annat, han har röfvat bort er älskarinnas hjerta från er. Är jag icke väl underrättad kanske? Förmodligen är ni Du villigare att skänka mig ert förtroende? Don Torribio hade åhört främlingens ord med blandade känslor; sorg, harm och vrede lågade inom honom. — Ja, sade han och knöt handen i raseri; ja, Di är väl underrättad; hvarifrån no: fålt dessa upplysningar, om de kommit ifrår himmelen eller helfvetet, det qvittar mig lika; menu sauna äro de. Denne man är min ohde genius, öfverallt står han migivägen och kullkastar mina Jjutvaste, skönaste förhoppningar. O! för att få hämnas på honom, för att få sc honom darrande af förtviflan i milt våld, tig