Han var klädd i en praktig öiversteuni-
form och hade adjutantstesknot på venstra
armen.
Han helsade på de begge militärerna.
— Hvad? är det ni, don Torribio? frå-
gade öfversten.
— Ja, jag skulle tro det, svarade don
Torribio småleende.
— Ni skulle ju företaga en längre resa,
tyckte jag ni sade, när vi sista gången voro
tillsammans.
— Jag är nu tillbaka som ni ser.
— Men hvad betyder denna uniform?
— Åh, mina herr.r! jag tröttnade att
alltid här på landsbygden bli behandlad som
en betydelselös varelse, ett slags otiog, der-
före att jag icke hade någon bestämd anställ-
ning. Jag har derföre beslutat bli lik andra
menniskor och försöka göra lycka i verlden.
— Ni är således? . . . återtog don Jose
i frågande ton.
..— Officer likasom ni, såsom ni öfverste,
och tillika adjutant hos generalguvernören.
— Det var förunderligt, må jag säga, ut-
brast öfversten.
— Hvarföre det? Jag kan icke se nå-
gonting märkvärdigt dori.
Majoren hade icke alls blandat gig i
detta samtal. Vid don Torribios oförutsedda
inträde i rummet hade en obestämd misstanke
vaknat i hans själ.
— Jag tillstår, återtog öfversten, att jag
varlåogt ifrån att tro . .
oo — Hvad för slag? att jag skulle ge mig
till knekt? Som ni sjelf ser, har ni haft oräti.
Jag är verkligen offcer och har nu blifvit