Han var klädd i en praktig öiversteuniform och hade adjutantstesknot på venstra armen. Han helsade på de begge militärerna. — Hvad? är det ni, don Torribio? frågade öfversten. — Ja, jag skulle tro det, svarade don Torribio småleende. — Ni skulle ju företaga en längre resa, tyckte jag ni sade, när vi sista gången voro tillsammans. — Jag är nu tillbaka som ni ser. — Men hvad betyder denna uniform? — Åh, mina herr.r! jag tröttnade att alltid här på landsbygden bli behandlad som en betydelselös varelse, ett slags otiog, derföre att jag icke hade någon bestämd anställning. Jag har derföre beslutat bli lik andra menniskor och försöka göra lycka i verlden. — Ni är således? . . . återtog don Jose i frågande ton. ..— Officer likasom ni, såsom ni öfverste, och tillika adjutant hos generalguvernören. — Det var förunderligt, må jag säga, utbrast öfversten. — Hvarföre det? Jag kan icke se någonting märkvärdigt dori. Majoren hade icke alls blandat gig i detta samtal. Vid don Torribios oförutsedda inträde i rummet hade en obestämd misstanke vaknat i hans själ. — Jag tillstår, återtog öfversten, att jag varlåogt ifrån att tro . . oo — Hvad för slag? att jag skulle ge mig till knekt? Som ni sjelf ser, har ni haft oräti. Jag är verkligen offcer och har nu blifvit