En blld wr backstugulifvetl. af F. B. (Ur Tidskrift för hemmet,) Häckeldammet stod högt i tak; Qvistesa och jag liknade två lefvande Cavaljersparoller. Det led mot aftonen; ännu var dock betydligt qvar af dagens föresatta arbete; men den ena linlocken efter den andra gled så småningom ned i det rågade sållet och vi misströstade icke om ett lyckligt, ehuru något sent slut. Sedan jag slutat den sista Sannsagan, kommo vi på kapitlet om helsan och dess ovärderliga gåfva. Ack! sade då Qvistesa, hvad den är lycklig, som aldrig varit sjuk och svag! Huru ofta har jag icke gråtit mina bittra tårar öfver, att jag för svaghets skull icke förmått uträtta hvad jag velat! Ett ondt har jag och får väl alltid behålla det — jag minnes så väl när jag fick det! -— Det var för längesen, medan Sven Johan var liten. Det var vinter, och vår nöd var lika stor, som den var sträng, snöig och kall. På tre dagar hade vi i vår stuga icke haft en bit mat. Qvistesa höll upp; jag nyste. Hon fortfor: Qvist hade gått bort, jag viste icke hvart. Barnen greto; jag spann, och när jag blef hungrig lade jag mig ned och sof. Men hungern och barnens gråt väckte mig snart; jag satte mig åter till spinnrocken. Slatligen förmådde jag icke mera. Jag tog mir vadmalskolt — sista öfverlefvan från bättre tider — på armen och gick till Petters Stina, bad henne gå till Dalars och be der för vår räkning, om någon föda, ty vi förmådde icke svälta längre. Bitt plagget i pant, sade jag, så neka de nog ej att hjelpa oss. Stina gick och kom snart tillbaka med två kakor bröd, 6 marker mjöl och en sill. Vi kokte, vi åto, och jag skall säga — det smakade! . uStina berättade att hon råkat Qvist på bortvägen och sagt honom huru det stod till i hans hem — men det visste han ju; — det var just derföre han höll sig borta derifrån. Der var ingenting att få! Några dagar derefter förspordes att Qvist skulle hefva tagit upp 8 rdr på min kolt. Men jag ville icke tro det. Jag trodde det icke förr än han en dag rusade in i stugan, kastade på golfvet en säck med en half skäppa ärter och ropade vildt: se der har du: kolten I Nu förstod jag hvad klockan var slagen; han hade sålt kolten, supit upp pengarne, och — der var nu allt hvad som var qvar för mig och barnen! — När jag tänkte på allt det der, gaf det till en smäll i hufvudet, jag kände en slitning i bröstet och blef vanmäktig. — Och de plågorna återkomma allt sedan, på samma sätt hvar åttonde dag. Stackars Qvistesa! sade jag, men i min själ suckade det: eMin Gud, min Gud!?