En blld wr backstugulifvetl.
af F. B.
(Ur Tidskrift för hemmet,)
Häckeldammet stod högt i tak; Qvistesa
och jag liknade två lefvande Cavaljersparoller.
Det led mot aftonen; ännu var dock betydligt
qvar af dagens föresatta arbete; men den ena
linlocken efter den andra gled så småningom
ned i det rågade sållet och vi misströstade
icke om ett lyckligt, ehuru något sent slut.
Sedan jag slutat den sista Sannsagan,
kommo vi på kapitlet om helsan och dess o-
värderliga gåfva.
Ack! sade då Qvistesa, hvad den är
lycklig, som aldrig varit sjuk och svag! Huru
ofta har jag icke gråtit mina bittra tårar öfver,
att jag för svaghets skull icke förmått uträtta
hvad jag velat! Ett ondt har jag och får
väl alltid behålla det — jag minnes så väl
när jag fick det! -— Det var för längesen,
medan Sven Johan var liten. Det var vin-
ter, och vår nöd var lika stor, som den var
sträng, snöig och kall. På tre dagar hade vi
i vår stuga icke haft en bit mat.
Qvistesa höll upp; jag nyste.
Hon fortfor: Qvist hade gått bort, jag
viste icke hvart. Barnen greto; jag spann,
och när jag blef hungrig lade jag mig ned och
sof. Men hungern och barnens gråt väckte
mig snart; jag satte mig åter till spinnrocken.
Slatligen förmådde jag icke mera. Jag tog
mir vadmalskolt — sista öfverlefvan från
bättre tider — på armen och gick till Petters
Stina, bad henne gå till Dalars och be der
för vår räkning, om någon föda, ty vi för-
mådde icke svälta längre. Bitt plagget i pant,
sade jag, så neka de nog ej att hjelpa oss.
Stina gick och kom snart tillbaka med
två kakor bröd, 6 marker mjöl och en sill.
Vi kokte, vi åto, och jag skall säga — det
smakade! .
uStina berättade att hon råkat Qvist på
bortvägen och sagt honom huru det stod till i
hans hem — men det visste han ju; — det
var just derföre han höll sig borta derifrån.
Der var ingenting att få!
Några dagar derefter förspordes att
Qvist skulle hefva tagit upp 8 rdr på min
kolt. Men jag ville icke tro det. Jag trodde
det icke förr än han en dag rusade in i stu-
gan, kastade på golfvet en säck med en half
skäppa ärter och ropade vildt: se der har du:
kolten I
Nu förstod jag hvad klockan var slagen;
han hade sålt kolten, supit upp pengarne, och
— der var nu allt hvad som var qvar för
mig och barnen! — När jag tänkte på allt
det der, gaf det till en smäll i hufvudet, jag
kände en slitning i bröstet och blef vanmäktig.
— Och de plågorna återkomma allt sedan, på
samma sätt hvar åttonde dag.
Stackars Qvistesa! sade jag, men i min
själ suckade det:
eMin Gud, min Gud!?